”Hashkiveinu, Hashem, eloheinu, leshalom, vehaamideinu, malkeinu, lechaim. Ufros aleinu sukat shelomecha”
Låt oss, Herre, vår Gud, lägga oss ned i frid, och låt oss, vår konung, åter stiga upp till liv och bred över oss din frids hydda
Vi behöver frid/fred, från den som kallas Adon haShalom, eller as-Salam, beroende på tradition.
Jag ska inleda med att säga att även jag är oerhört glad och lättad över den roll religionen kan spela på den här bloggen och mellan oss, särskilt om man jämför med den fruktansvärda gränsdragande roll den fått i Israel/Palestina där folk inte står på samma sida som syskon i Abraham utan mot varandra som fiender i… ja, jag vet inte. Isak och Ismael har fortfarande svårt att dra jämnt, tycks det.
Men jag tror – måste tro – att det varken är judiskt eller muslimskt att ta oskyldiga liv, utan att religionen är en väg till ökat liv, ökad lycka och ökad frihet. Trots sin ofta blodiga och förtryckande historia har jag inte tappat hoppet om den organiserade religionen – och jag har rakt inte tappat hoppet om den Gud man försöker hitta. Jag vill tro att religioner försöker peka mot liv, inte död, och fred, inte krig. ”leChaim!” som judar säger då man skålar, och som översätts med: ”till livet!”
Det finns så mycket vi har att lära av varandra – en av de djupaste insikterna jag någonsin fått i judiskt rituellt liv fick jag av en sufi som tog sig tiden att förklara vad Jihad egentligen handlar om – det ”stora Jihad”. Det finns så stora likheter – men också så många berikande olikheter – som jag personligen känner att jag bara börjat utforska. När det här har blåst över (vilket jag ber om sker snart) hoppas jag att vi kan hjälpa varandra att utforska de respektive religionerna, och jag vill tro att det kan vara stärkande för båda.
Men ja; till Gaza:
Det är ju en något knivig fråga om Hamas är folkligt valda, med tanke på att de kuppade mot Fatah, som de var tänkta att samråda med. Abbas sitter i en väldigt konstig situation, och Hamas legitimitet kan, enligt min personliga åsikt, varken bekräftas eller avfärdas. Däremot finns det verkligen en tendens i Väst att bara godta de valresultat man tycker om när det kommer till val i resten av världen. Detta är något man överhuvudtaget måste lära sig bland i-länder; val behöver inte se ut som vi vill ha dem, demokrati behöver inte se ut som vår demokrati, och kanske är det också så att demokrati inte heller passar i alla kulturer (jag vill tro det, men är långtifrån säker).
Men Jerusalem. ”Yerushalayim shel zahav”, som Naomi Shemers sång lyder; Jerusalem av guld. Jag kan inte annat än hålla med dig. Jag berusades också å det kraftigaste av den heliga staden. Jag var helt oförberedd på stadens kraft och trots att jag på ett politiskt och ”verkligt” plan tycker att den är ett politiskt nederlag och en hemvist för intoleranta fanatiker, så minns jag på ett annat plan hur jag där strök händerna över Västra murens solvarma, tårsalta stenar och hur jag och några chassider en kväll bad tillsammans med en kardinal och hans följe där.
Jerusalem är det svåraste av ämnen, eftersom det dels finns en alldeles för tjock emotionell lins man ser allt genom när man riktar ditåt, men också för att där finns platser som våra religioner aldrig skulle frånta sin helighet. Judendomen kommer aldrig att ignorera en av sina egna djupaste symboler; Templet, även om man tack och lov antagligen aldrig heller kommer ge sig på att försöka återuppbygga det (vi låter Gud ta hand om den saken, så går det rätt till, tror jag...). På samma sätt skulle muslimer aldrig släppa al-Aqsa, och kristna skulle aldrig överge den Heliga Graven. Och ingen av oss ska heller behöva göra det.
Vi får bara hoppas att man någon gång inser att Jerusalem inte blir mindre heligt för att man delar det med två andra religioner, utan att staden snarare blir trefalt heligare.
Internationell lag och moderna värden ställer inga krav på att man tar hand om en annan stat, men Tora presenterar en något annorlunda etisk topografi, där ansvaret för främlingen får hög prio.
Jag förstår också problemen med att föreslå att Israel ska bistå Gaza ekonomiskt, medicinskt, etc., och också varför folk vänder sig mot det, framförallt med argumentet: ”jaha, men ska vi bara försörja dem för att de inte ska lobba raketer på oss?”
Många kan också vända sig mot det med en tyst fråga om i vilken utsträckning sådant bistånd ska ges. Om vi nu i tanken spinner vidare på tanken att Israel skulle göra något, finns det dock ett svar i judisk tradition: ”Om det finns någon fattig hos dig… skall du inte vara hårdhjärtad och hålla handen sluten för din fattige broder. Nej, du skall öppna din hand för honom och låta honom låna så mycket han behöver.” (5 Mos 15:7-8). En bättre översättning är dock New American Standard Bible’s: ”but you shall freely open your hand to him, and shall generously lend him sufficient for his need in whatever he lacks.”
De gamla rabbinerna fastslog att detta handlade om både gåvor och lån, och i Talmud sägs:
”så mycket han behöver – betyder att du är beordrad att ta hand om honom, men inte att du är beordrad att göra honom rik. I det han saknar – betyder även en häst att rida på och en slav som springer före honom. Det berättas om Hillel den äldre att han för en fattig man av god familj köpte en häst att rida på och en slav för att springa före honom. En gång fann han ingen slav som kunde springa framför honom, så han sprang själv framför honom i en halv mil.” (Talmud Bavli, Ketubot 67b)
Det finns ett dubbelt bud här; det ena är att hjälpa någon till existensminimum, att dra henom ur direkt fattigdom och svält. Det andra är att upprätta personens värdighet, att se till att hen inte lever i förnedring och beroende.
Maimonides, den store judisk-arabiske filosofen som verkade i medeltidens Spanien, säger:
”Den högsta graden [av välgörenhet], som inte överträffas av något, är den där man hjälper en person genom att ge honom en gåva eller ett lån eller där man gör honom till sin arbetskamrat eller där man hjälper honom att finna anställning – helt enkelt där man sätter honom i ett sådant läge att han klarar sig utan andra människors hjälp. I anslutning till detta har det sagts: ’Om din broder kommer på obestånd och inte längre kan försörja sig, skall du ta dig an honom som man gör med en invandrare eller en tillfälligt bosatt och låta honom bo hos dig’ (3 Mos 25:35), vilket betyder att ta sig an honom på ett sådant sätt att hans fall ned i behov av hjälp förebyggs.” (Mishne Tora, ang. gåvor till fattiga, 10:7).
Den högsta formen av välgörenhet inom judisk lag är alltså den som gör folk oberoende av ytterligare välgörenhet – långsiktigt bistånd, helt enkelt.
Detta är förstås ganska världsfrånvänt spekulerande; att en modern stat skulle ta en religiös lag på bokstaven och följa något så revolutionerande altruistiskt som vissa av bibelns mer drastiska förslag. På andra håll föreslår den t.ex. sabbats- och jubelår, då skulder skrivs av och mark återlämnas respektive. Vackra idéer, men tyvärr inga man i verkligheten kommer att våga införa någonstans. Däremot känner jag personligen att jag behöver ha de idéerna som källor till hopp.
Så jag tror på bistånd, men jag är ingen politiker, och inte heller någon realist – jag kan unna mig att vara en vild idealist, och är blott alltför medveten om att jag sitter uppe i Sverige där raketerna inte flyger, och att det är en av anledningarna till att jag kan vända mig till den här typen av lösningar.
Jag har också enormt svårt att förstå det – förlåt mig – vidriga i att hoppa på någon på grund av att hon bär slöja eller inte vill ta en man i hand. När jag hör Carl Hamiltons vansinniga utspel känner jag för att båda skratta, gråta och morra samtidigt. Jag förstår inte heller hur man kan känna sig så frustrerad över tyg, eller över att inte få gnugga någons handsvett. Jag har den obehagliga känslan av att folk till och med skulle ha lättare att acceptera att någon inte tar dem i hand pga. bacillskräck än pga. religiös övertygelse. Det måste vara så skrämmande att se sina idéer om det toleranta Sverige spricka upp; jag bär i stort sett aldrig kippa utomhus om jag inte är sällskap av andra judar, så jag har inte fått chansen att se det – däremot har tyckt mig se en ökad antisemitism på skolor och i samtal mellan personer; grova skämt om Förintelsen och konspirationsteorier, och klotter som blir allt grövre.
När jag ser bilder som sätter likhetstecken mellan davidsstjärnan och hakkorset blir jag så illa berörd att jag ibland mår rent fysiskt dåligt. Och även bilden av muslimer är på väg rakt utför en väldigt brant backe, trots att den muslimska närvaron i det svenska samhället blivit så mycket större, och så mycket mer välintegrerad.
Det konstiga, som jag ser det, med att muslimer hamnat så långt utanför allt, och avskrivits varje form av intellektuell förmåga, är att muslimer rituellt är så lika judar. Judinnor har gått i huckle och vägrat ta män i hand, judiska män har omskurits och bett tre gånger om dagen, och tvättat sig rituellt. Judendomen har kosherregler, synagogor där man vänder sig österut och inte tillåter bilder eller statyer, och har också varit oerhört obstinata kring vissa teologiska idéer, som monoteismen – sådant man idag retar upp sig på med muslimer, medan judar (oftast) slipper undan.
Jag vet ju nu inte hur det var i slutet av sjuttonhundratalet när judarna etablerade sig i Sverige, och framförallt inte hur mycket som underlättades av att en tämligen stor andel av dem var mer etniskt utövande än ”övertygat troende” (även om det egentligen inte går att lägga den mätstickan på judendomen), men det är ändå underligt att Svensson inte kan se likheterna. Att judar länge varit kända för hög utbildning och god ekonomi var nu inte bara en anledning som hjälpte dem att etablera sig, utan även en av anledningarna till att det ens finns en judisk närvaro i Sverige idag; Gustav III ville ha en judisk närvaro i landet för att stimulera handeln, och så kom det sig att Aaron Isaac, den förste juden som fick bosätta sig i Sverige utan att låta döpa sig, överhuvudtaget kom hit. Teorin att judarna redan från början var så himla nyttiga faller dock på de flyktingvågor som kom under kriget, främst från Danmark när det föll i nazisternas händer, och sedan 1968 från Polen.
Flyktingar är alltid ett problem, och det är en av de saker folk idag förknippar med islam, och även om dagens flyktingvågor är enormt mycket större än de under 40-talet och slutet av 1960-talet som förvandlade Östermalm till Yiddishland, så tror jag också att Sverige är bättre förberett nu än då.
Så vad är nu det stora problemet folk har med islam? Är det något så fruktansvärt men enkelt som att många muslimer är av uppenbart utländskt ursprung, medan judar vanligen är vita? Är det att kvinnosynerna går isär så drastiskt, och att man oftast inte kan se det goda i de olika sidorna (och framförallt från svenskt håll vägrar erkänna att det kan finnas något att lära sig av den muslimska sidan)? Är det att man tänker på aggressiva terrorister, på grund av det fåtal sådana individer som världen över förfärar såväl muslimer som andra?
Jag kan verkligen inte förklara, men muslimers situation i Sverige är på många sätt skrämmande, och Europas inställning till andra kulturer har sällan varit någon utmärkt av sin respekt och öppenhet, trots att man slår sig för bröstet kring just sådana dygder.
Jag tänker avrunda här – det här inlägget har ändå blivit på tok för långt, men vill än en gång säga att jag är glad över att den här diskussionen hålls, och att det kan få vara så högt i tak som det är. Metadiskussionen kring hur vi har det i Sverige, där vi ändå lever våra liv, är också något man inte får glömma, och här måste vi också påminna oss om hur lätt det på många sätt är för oss att komma ihop oss, och hur många tillfällen vi får att skapa fred och frid – om vi tar dem, och om vi har viljan därtill.
Jag instämmer i ditt ljuständande, och hoppas att vi Abrahams barn kan komma överens här, på hemmaplan, och en dag, om Gud så vill, även i Israel/Palestina, och i vår gemensamt heliga stad, Jerusalem.
Veimru: Amein.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar