Den obekväma religionsdialogen

"Från öster till väster är mitt namn stort bland folken, och överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn, rena offer, ty mitt namn är stort bland folken, säger Herren Sebaot" (Mal 1:11)

Så säger profeten Malaki, där han ställer de andra folkens (gojim) tillbedjan i motsats till Israels tillbedjan, som han anser vara undermålig och rutinmässig. Han står i en tradition av judiska profeter som inte skräder orden i sin kritik av tempeltjänsten och det skick den befinner sig i under det här skedet av Israels historia.
Men det var inte det jag hade tänkt skriva om - jag ville bara ge någon form av inblick i de historiska omständigheterna. Vad jag tänkte på var - än en gång - det här om religionsdialog.

För perennialism är ju himla fint - Gud visar sig för allt och alla i alla kulturer och tider, i alla upptänkliga former och färger. Jag tror på att människan alltid och överallt sökt - och i någon mån funnit - Gud.
Samtidigt finns det något som är ganska världsfrånvänt och analyslöst i det här. Det blir någonstans lite meningslöst vad man tror på eller vad man gör, och det faller lätt ned i PK-träsket.
Inför fredsandakten vi höll på Medborgarplatsen i januari över händelserna i Gaza och södra Israel stötte vi på lite av den känslan; man ville göra något som alla var bekväma med, men som samtidigt "var på allvar".
Frågan jag försöker ställa mig är; hur för man en bra, seriös dialog som går på djupet och problematiserar utan att någon känner sig kränkt eller pressad?
Det är givetvis en process som måste gå i steg; man kan inte börja med att ställa de obekväma frågorna där det skär sig.
Men det finns undantag; se bara på dialogen som fördes här i början på året kring Gaza.
Det är förstås bara mellan två individer, inte mellan hela trossamfund eller rörelser, och på ett helt annat sätt.
Samtidigt finns det ett element här som visade sig under den diskussionen - respekt utan att för den sakens skull väja för det obekväma.
Den religionsdialog som förs är otroligt viktig, och är i sig ett tecken på hur långt vi kommit på sådana områden (förr stack vi svärden i magen på varandra och använde varandra som tändved) - men tyvärr är det också så att man ibland får känslan av: "tar du med påskäggen så tar jag med mig matzan! [det osyrade påskbrödet]"
Man skrapar mest på ytan och ler gemytligt mot varandra, och möts egentligen inte på de områden som verkligen kanske behövs diskuteras.
För vad menar egentligen muslimer med att Muhammed kom och "rättade till" Tora och Evangeliet? Och vad menar judar egentligen med "utvaldheten"? Och hur ser kristna egentligen på andra religioner?
Det är också så att vi inte kan bortse från allt obekvämt och bara be på, för det finns faktiskt saker vi varken i praktiken eller teorin kan gå med på. Jag respekterar kristendomen och dess tro, uttryck och system, men jag kan faktiskt inte be till Kristus, oavsett vad jag tycker om religionen och dess företrädare. Det är en sak man lätt bara väjer för, men som faktiskt omöjliggör vissa delar av dialog. Detta betyder inte att diskussion omöjliggörs - det betyder bara att vi på den punkten får titta på varandra över staketer och respektera varandra.
Liknande saker finns inom andra religioner - och det finns sådana saker inom judendomen som andra inte kan acceptera. Vi ska inte börja bråka om de frågorna, men vi kan inte heller bortse från dem och låtsas som om de inte finns; då våldför man sig på alla inblandade trostraditioner. Jag kan inte säga "amen" till en bön avslutad med "...i Jesu Kristi namn", även om vi kommer överens på andra punkter.
Men kristna ska inte heller göra avkall på den centrala gestalten i deras tro och för judars eller muslimers skull sopa honom under mattan - då är det inte kristendom längre, och då förs ingen dialog - då blickar man bara tillsammans ned i en färglös soppa som ingen av de inblandade känner igen som sin tro.

Det finns så många frågor som dyker upp; idag, när jag och ett gäng muslimer fick chansen att fråga ut en baptistpastor uppstod verkligen en intressant diskussion där man från början var tvungen att definiera många saker som annars tas för självklart inom de respektive samfunden, och åtminstone jag kände att jag gick därifrån med nya perspektiv.
Vi är nog alla sprängfulla med frågor om hur man ser på skrift, monoteism, rit, under, etc. men som vi av rena taktskäl undviker.
Och som sagt kommer sådant med tiden - om jag förstått saker rätt har dialogen mellan katolska kyrkan och pingströrelsen nu börjat komma till den punkten här i Sverige, vilket är väldigt vackert, men de har arbetat på det i många år, och lagt ned otroligt mycket tid, möda - och mod, vill jag också mena.
Ändå står de i samma religion. Ja, mycket skiljer dem åt, men ändå; samma religion. Samma skrifter, samma historia, samma Jesus.
Hur mycket mer måste man då inte arbeta på det när man inte delar skrifter, karaktärer eller andra symboliska riktmärken, osv!

Men för att gå tillbaka till citatet i början; religionsdialog handlar inte bara om praktik - att kunna sitta och fika med varandra och kanske dra någon oförarglig bön. Det handlar även om teologi - hur ställer man sig egentligen till religionsdialog? Hur ser man egentligen på andra religioner? Hur tänker man i mötet med icke-monoteistiska religioner?
Osv.

Eller, för att ställa mig själv en knivig fråga; hur ser jag på det här med förbundet mellan Israel och Gud i förhållande till andra religioner?
Och då menar jag inte om Gud visat sig i andra religioner också, för det är något jag är helt övertygad om, och som judendomen inte haft några större problem med de senaste tvåtusen år.
Jag menar; vad betyder fraser som: "Ty jag är en fader för Israel, Efraim är min förstfödde son." (Jer 31:9) eller: "Du är min son, jag har fött dig i dag." (Ps 2:7)
Jag skulle förstås kunna vifta bort dem med att det bara är etniskt självförhärligande. Men jag tycker faktiskt inte om sådant. Jag tycker inte om att bara relativisera sönder allting, framförallt inte när det gäller den heliga skriften.
Förstå mig rätt; jag tror att bibeln skrevs av människor och bör underkastas modern bibelkritik och sättas i sitt historiska sammanhang. Men vi får inte på vägen stympa den och bara bortförklara den som något mysigt upptåg av ett gäng protojudar ute i öknen.
För mig är bibeln samtidigt en historisk skrift, en samling poesi, lagar, historiska anekdoter och en teoparadotisk skrift i vilken den eviga och osynliga Guden visar sitt allra innersta.
Jag kan läsa teorier om de olika källorna till Moseböckerna, om jahvisten, elohisten, etc. men jag kan inte bortse från att Tora samtidigt är det ord genom vilket Gud skapade universum och som gavs på berget Sinai som den ultimata inblicken i det gudomligas sfärer.
Därför kan jag inte bara skratta bort fraser som talar om förbund, utvaldhet och unikum. För jag tror att det judiska förbundet är unikt och alldeles speciellt och heligt.
Här har jag blivit mer traditionell med tiden ska jag säga - jag har varit tvungen att gå igenom en period då jag helt sett det som något människan skapat för att nå Gud, men nu står jag faktiskt på en sådan punkt i livet att jag även tror att Gud skapade det för att nå människan.
Jag kan inte längre bara tro på filosofens passiva Gud som människan försöker penetrera - någonstans måste även Gud aktivt försöka ta sig in i människans innersta liv, och jag tror att det judiska förbundet är ett sådant sätt.
Men det är också så att "mitt namn är stort bland folken". Det hebreiska ordet för folk, goj, är även ordet för icke-jude, och det här kan alltså även översattes med det rakare "mitt namn är stort bland icke-judarna". Innebär detta att alla folkslag egentligen tror på judarnas Gud i smyg?

Nej. Lika lite som jag tillber Jesus utan att själv förstå det. Att jag tror att Gud en gång slöt ett faktiskt förbund med am Jisrael - Israels folk - betyder inte att jag tror att judarna kom på sanningen om Gud. Jag tror att Muhammed kom med sanningen, och att Siddharta Gautma upplystes och blev en buddha.
Men vad innebär det att Guds namn är stort bland folken? Som jude relaterar jag givetvis till det högheliga, outtalbara namnet JHV-H - som ju som bekant är på hebreiska, taget från judiska skrifter och använt i synagogala sammanhang. Luktar inte den här perennialismen plötsligt lite sämre nu?
Det beror på hur man ser det.
Rabbi Arthur Waskow påpekade under Uppsala Interfaith Climate Summit att det högheliga namnet helt består av konsonanter, och inte vilka konsonanter som helst - konsonanter som, om man försöker uttala dem som de är, tillsammans bildar en luftström - en utandning.
Det ord som kommer ut om man försöker uttala det namnet är inte ett hebreiskt ord, och inte heller ett arabiskt, eller något liknande - det är ett andetag.
Och andetag övergår alla religions- eller etnicitetsgränser - de övergår även artgränser; alla människor, alla djur, t.o.m. alla växter, andas, fram och tillbaka, och andas fram vad jag vill se som Livets andedräkt - Nishmat Chayim.
Kanske kan man se Malakis uttalande om att Guds namn är stort bland alla folk som just det; Guds förborgade namn är den andhämtning vi alla delar och som är grundförutsättningen för att vi ens lever.
Det besvarar inte helt min fråga, men det löser upp vissa knutar; det här hebreiska namnet, som judar håller så hårt på, upplöses plötsligt i ens händer och visar sig vara både större och mer universellt än vad man trott.
Judar är judar, och möter Gud på ett judiskt sätt. Kristna är kristna och möter Gud på ett kristet sätt. Muslimer är muslimer och möter Gud på ett muslimskt sätt. Detsamma gäller förstås sikher, shintoister, etc.
Och även om grunden för religionerna är densamma så är religionerna i sig inte bara krimskrams för att uttrycka en och samma sak. Gud är givetvis större än religion och mänskliga riter, byggnader och dylikt. Men det måste också finnas en anledning till att de olika religionerna finns och ser så olika ut på vissa punkter (och så lika ut på andra, bör påpekas). Jag tror inte att det handlar om att Gud bara ligger som en orörlig klump som människor kan betrakta från olika håll och på så vis få olika uppfattningar om, utan jag tror på den skillnad man ofta gör mellan filosofi och teologi:
I filosofin försöker människan tränga in i och uppenbara Gud. I teologin försöker Gud tränga in i och uppenbara sig för människan.
Jag tror att allt vi vet om Gud är det Gud själv uppenbarat för sig om oss, och då måste varje religion vara sin egen pärla av unik sanning, med sitt syfte i mänsklighetens utveckling.
Rabbi Zalman Schachter-Shalomi jämför mänskligheten vid en kropp där varje religion är ett organ. Han säger att en lever måste få fortsätta levra sig och lungorna lunga sig, annars faller systemet. På så sätt är det verkligen judars uppgift att vara judar och bära Sanningen (tm) om den enda Guden, precis på samma sätt som det är hinduers uppgift att bära Sanningen (tm) om de miljontals gudar som springer ur Brahman, etc.
Jag tror att det är viktigt att vi någonstans håller fast vid våra egna anspråk på Sanningen - utan att för den sakens skull underkänna andras anspråk. Vi kan inte relativisera våra egna uppgifter eller uppenbarelser, men kan inte heller ägna oss åt forna tideras elitism och triumfalism.

Efter detta något röriga inlägg vill jag nu mest säga att jag - im yirtse haShem - tänker försöka bli mer aktiv här, och hoppas att även du, Hadiya, har tid och energi till det.
Nu när jag inte längre läser Sacks i drivor kanske jag också får utrymme till annat än att bara leka papegoja åt honom (det är fascinerande hur påverkad man kan bli av en imponerande tänkare utan att själv märka det!) - så får vi bara se hur kvalitén på det blir...
Och låt oss säga: Amein.

Min nästa

"Hela mänskligheten är skriven av en författare, och är en bok … Ingen människa är en ö, helt på egen hand; varje människa är en del av en kontinent, en del av fastlandet …
Varje människas död förminskar mig; eftersom jag är inblandad i mänskligheten; och sänd därför aldrig bud för att få veta för vem klockan ringer; den ringer för dig.”

Dessa väl kända ord nedskrivna för nästan 400 år sedan av John Donne, minst lika aktuella och akut viktiga nu som då, utgör bara ett exempel på människans försök att formulera ett av de stora problemen med sitt eget beteende; frågan om nästan, och dess baksida, frågan om främlingen.

Särskilt idag, då samhället utvecklas mot ständigt ökad globalisering och universalism, har man inte råd att göra misstaget att glömma av frågan med nästan, och vad det innebär.

Vårt moderna samhälle har, gång på gång, misslyckats i att föra denna viktiga fråga på tal; i sin jakt på ekonomisk tillväxt och i sitt försvar av Upplysningens liberala dygder har frågan ofta negligerats alldeles. I en värld där vi på en och samma gång både rör oss närmare och längre från varandra, kan detta visa sig vara inte bara beklagligt, utan rentav livsfarligt.

Samtidigt som vi kommit närmare varandra än någonsin tidigare i mänsklighetens historia, genom Internet, moderna media, telefoner, flyg och genom möjligheten att själva ta kontakt med människor från jordens alla hörn, har vi också fjärmats våra globala medmänniskor. Företag lägger fabriker i länder vd:n aldrig ens besökt och känslan av att kunna påverka sin omvärld drunknar i det massiva informationsflöde som gör det möjligt för oss att på några minuter få reda på något som inträffat i Indien men som också kan bilda en medkänslebarriär mellan människor.

Aldrig förr har människor kunnat stå i London och demonstrera för vad som händer i Burma och följas av hela världen. Möjligheterna till aktion och medmänsklighet är större än någonsin.

Globaliseringen leder dock också till ökad fragmentering, otrygghet och en skriande snedfördelning av planetens resurser.

Vi har chanser att sända bistånd till Uganda, vi möter människor från alla möjliga kulturer så snart vi går utanför dörren och vi kan ha vänner över hela jorden. Men vi lever samtidigt under det ständiga, krypande hotet att också gå under lika globalt i ett kärnvapenkrig och råka förvandla globaliseringen till vår egen hängsnara.

Hur kommer då religionen in i den virvlande malström som vårt snabbt framåtskridande världssamhälle är?

På så vis att religionen sedan länge ha måst ta i den globala frågan. Både kyrkan och synagogan är institutioner som, om än verksamma på ett lokalt plan, alltid har blickat över nations- och kulturgränser. Man är sedan länge van vid internationella perspektiv; arabiskan, hebreiskan och latinet har varit och är i vissa sammanhang fortfarande fungerande världsspråk i sina respektive religioner. Men det ligger också i religionens själva funktion att skapa samhörighet, samband och sammanhang där folk kan öva medkänsla. Detta kommer tyvärr till ett pris; alla religioner – alla sammanbindande grupper – agerar genom att formulera ett ”vi”, de troende, motsatt ett ”dem”, de som står utanför trosgemenskapen. Hedningar, otrogna, gojim; detta spelas upp varje gång man försöker bygga en gemenskap.

Genom att formulera en sanning kommer man till slutsatsen att alla som inte delar ens sanning istället håller fast vid en osanning. ”De” tror på falska gudar, ”de” kommer att brinna i helvetet, ”de” kommer aldrig att förstå ”oss”, etc.

Alla världsreligioner bygger givetvis på grundföreställningen om en absolut sanning – men en sanning behöver inte vara universell för att vara absolut. Kyrkans sanning blir inte mindre i mina ögon för att jag har en annan aspekt av sanningen. Min kärlek till mina vänner är inte en relativ kärlek, utan en absolut, men den är samtidigt inte en universell kärlek. Jag försöker visserligen att utöka min medkänslesfär, men med milt sagt blandat resultat.

Oftast har religionerna dock själva försökt komma på motgift mot sin egen partikularism, genom att säga att alla människor är skapade Imago Dei, eller genom att påpeka det egoistiska i att bara känna kärlek för människor i ens närmaste omgivning, eller genom att tillskriva människan ett inneboende, absolut värde.

I Bibeln ser vi detta i tredje Moseboks kärleksbud, som börjar med det mäktigt beordrande:

”Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. Jag är Herren.” (3 Mos 19:18)

Detta stycke, där Gud åkallar sitt eget namn för att ge budet extra auktoritet, riktas förstås inåt, mot gruppen, för att säkerställa att ”vi” tar hand om varandra. Det är givetvis en gigantisk utmaning i sig, att älska nästan som sig själv.

Än hårdare blir det dock några verser senare, när Gud fortsätter:

”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor hos er räknas som en infödd bland er, du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land. Jag är Herren, er Gud.” (3 Mos 19:33-34, äldre översättningen)

I en handvändning har man i den etiska topografin jämställt främlingen och nästan, vilket i sig förvandlar teorin om förbundsfolket. Utan detta skarpa tillägg till kärleksbudet hade etiken kunnat degenerera till ett inbördes ryggkliande judar emellan, men istället ställs man nu inför den nästan ogreppbara idén att man å ena sidan ska forma en trosgemenskap och å andra sidan ändå ska älska främlingen utanför gemenskapen lika högt som fränden innanför.

Det finns två radikala formuleringar i detta bud, som upprepas på över trettio ställen i Bibeln (jämfört med kärleken till nästan, som nämns en gång); den ena är att främlingen ska räknas som infödd, alltså sluta vara främling och sluta vara ”den andra”. Den bibliska inställningen till gruppen definierad mot de andra är komplex och balanserar mellan det allmänna och det särskilda, mellan de stora perspektiven och detaljerna. Samtidigt som förbundet med Gud anses unikt, så påpekar man samtidigt att alla människor har samma stamfar och samma ursprung. Främlingen, som står utanför den judiska församlingen, visar sig ha tillträde till församlingen i egenskap av människa.

Den andra radikala formuleringen lyder ”ni har ju själva varit främlingar”. Med andra ord; ni har också varit ”de andra”, och kommer att fortsätta att vara ”andra” åt folk vars grupper ni står utanför. Varje gång ni gör personer till ”andra” blir ni också ”andra” i deras ögon.

Detta är någonstans den bibliska etikens styrka; den försöker genom partikularism få fram universalism. Bibeln inser att man inte kan börja med universalism, att det är ohållbart och bortom den mänskliga förmågan – att universalism är Guds hemmaplan. Därför fokuserar den istället på partikularism – istället för att försöka sig på de stora svepande dragen i grekisk filosofi, som lätt leder till opersonlighet, fokuserar Bibeln på en här-och-nu-situation. Den bryr sig mindre om det allmänna och går in på gruppen, på ”oss”, för att därifrån bryta gränserna mellan nästan och främlingen.

Samtidigt ska man inte glorifiera religionens förmåga att lösa problemet med nästan eller se mellan fingrarna på att den ibland även bidrar till problemet. I ett något självironiskt stycke berättas om den första religiösa akten i den bibliska berättelsen; när Kain och Abel offrar till Gud. Den historien slutar som bekant i mord.

Men här problematiserar Bibeln själv frågan med nästan när Gud frågar Kain vad som hänt Abel och Kain svarar: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” (1 Mos 4:9)

På något sätt är detta en av de stora delarna av Kains synd. Han misslyckas med att ta på sig ansvaret för sin nästa genom att bryta de känslomässiga banden till sin bror och låtsas som om han inte har något ansvar gentemot honom. Han har gjort Abel till främlingen – någon han inte behöver ta hand om.

Denna splittring uppstod på grund av brödernas respektive offer, och detta kan blott alltför enkelt appliceras på dagens förhållanden. Hur många gånger har inte religionen, istället för att öka medmänsklighet och solidaritet, varit det direkta eller indirekta upphovet till blodbad och främlingskap?

Men man kan också återvända till en annan detalj i judisk tradition. När en förälder på sabbatskvällen välsignar sina barn ber man Gud låta barnen bli lika framstående bibliska figurer; man ber t.ex. att döttrarna blir ”keSara, Rivka, Rachel veLea”, som Sara, Rebecka, Rakel och Lea. Över sönerna läser man dock en tämligen underlig fras; ”keEfrajim vechiMenashe”, som Efraim och Manasse. På vilket sätt kan dessa figurer, Josefs söner och knappt ens biroller i det bibliska dramat, jämföras med matriarkerna, vars namn återkommer i välsignelser och böner och som framställs som dygdexempel för hur en människa bör leva? Få skulle kunna säga vad Efraim och Manasse överhuvudtaget gör i Bibeln!

Anledningen? Förutom Jakob Israels ord: ”När israeliterna välsignar skall de bruka era namn och säga: Må Gud göra dig sådan som Efraim och Manasse!” (1 Mos 48:20), så finns det också en krass anledning: de är det första syskonparet i Bibeln som inte formligen pyr av rivalitet.

Berättelsens första syskongrupp; Kain och Abel. Kain mördar Abel.

Den andra? Shem, Jafet och Ham; Ham ligger med sin stupfulle far och förbannas, till förmån för sina bröder.

Tredje? Isak och Ismael. Ismael drivs ut i öknen av sin far Abraham på grund av rivaliteten mellan barnen, och mellan deras mödrar; Abrahams hustru Sara och hans tjänstekvinna Hagar.

Fjärde? Jakob och Esau. Jakob lurar Esau på hans förstfödslorätt, tar den välsignelse som är ämnad för Esau och flyr sitt hem.

Femte? Josef och hans bröder. Bröderna kastar Josef i en brunn och säljer honom sedan som slav till ismaeliter.

Efraim och Manasse är tragiskt nog det första syskonparet som inte slits i stycken inifrån.

En intressant detalj är dock vad som händer Kain efter att han har mördat Abel; Gud fördriver honom visserligen, men lovar också att skydda honom. Det framstår tydligt att Kain inte förvandlas till främling i Guds ögon, även om han måste ta konsekvenserna av sin handling.

Denna tendens finner man även senare; när Ismael drivs ut i öknen förbarmar sig Gud över honom, är med honom och gör enligt de ord han tidigare talat till Abraham: ”Vad Ismael angår har jag hört din bön: jag skall välsigna honom så att han blir fruktsam och förökar sig övermåttan. Han skall bli far till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till ett stort folk.” (1 Mos 17:20)

När Jakob lurat Esau träder Esau fram inför fadern Isak och ber honom om en välsignelse.

”’Far’, sade Esau, ’har du bara denna enda välsignelse att ge bort? Välsigna mig också, far!’ Och han grät högljutt. Detta var det svar hans far Isak gav honom:

’Långt från den fruktbara jorden skall du bo, där ingen dagg faller från himlen. Av ditt svärd skall du leva, och du skall tjäna din bror. Men en gång skall du göra dig fri och kasta av dig hans ok.’” (1 Mos 27:38-40)

På samma sätt förtydligas också flertalet gånger att Gud inte ensam bryr sig om det förbund som slutits med Israel; ”Alla de folk, över vilka mitt namn har utropats” (Amos 9:12), ”Prisa Herren, alla folk, lova honom, alla länder!” (Ps 117:1)

Utvaldhet och partikularism behöver inte betyda utestängande och fördömande av allt annat. Tvärtom får man vanligen känslan av att Gud i bibelberättelserna försöker lära människan en mer omfattande kärlek just genom den särskilda kärleken.

För att använda grekiska termer: Gud kanske kan älska alla per automatik och ge ur sitt hav av Agape, men människan fungerar inte så. Människans kärlek; Storge, Philia och Eros, är alla specifika typer av kärlek som måste riktas mot ett mål och som måste få stimulans. Vi kan eftersträva Agape-kärleken, den givande, förbehållslösa kärleken, men först måste vi gå genom Storge, familjekärleken, Philia, vänskapskärleken och Eros, den ofta mer sexuella tvåvägskärleken.

På hebreiska sammanfattas dock alla former av kärlek i ordet ”ahava”, vars bokstäver även stavar ut talet 13, vilket även råkar vara talvärdet på det svåröversättliga ”echad”; En, unik, ensam, och som används om Gud för att beskriva monoteismens mysterium. Någonstans tycks Gud alltså vara kapabel till sådant, medan människan måste lära sig det. Därför formas förbund där människan kan öva sig i särskild kärlek, som sedan kan övergå till en allmän kärlek, en kärlek där det inte finns ”andra”. Men det finns inte heller några genvägar, tycks Bibeln lära. Man kan inte älska mänskligheten utan att älska enskilda människor och man kan inte på allvar förstå konceptet solidaritet om man inte kan utöva det med människor i sin närhet.

Jag skrev tidigare om att den Gud Israel ”fann” var större än Israel, och detta återkommer. Genom att upprätta ett ”oss” ska man kunna komma bortom ett ”dem”. I Indien hälsar man varandra med det heliga ordet ”Namaste”, som betyder ungefär: ”Jag ser den Helige i dig”. Det handlar än en gång om att inte tvätta alla lika, utan att se olikheterna och verkligen förstå att man själv bär på saker som är främmande för den man möter; att ens egen etik inte är universell och inte heller bör vara det, att ens högtider, musiksmak, religion, etc. inte kan passa alla utan att varje människa måste få ha sin väg till glädje, lycka eller vad man nu eftersträvar.

I Talmud sägs: ”När en människa präglar mynt i en och samma form, blir alla likadana. Gud skapar också varje människa till en och samma avbild – sin egen avbild – och de blir alla olika.” (Mishna, Sanhedrin, 4:5)

Detta är på något sätt grundförutsättningen för sann dialog, alltså vad vi – om Gud så vill – försöker skapa här.

”Hashkiveinu, Hashem, eloheinu, leshalom, vehaamideinu, malkeinu, lechaim. Ufros aleinu sukat shelomecha”

Låt oss, Herre, vår Gud, lägga oss ned i frid, och låt oss, vår konung, åter stiga upp till liv och bred över oss din frids hydda

Vi behöver frid/fred, från den som kallas Adon haShalom, eller as-Salam, beroende på tradition.

Jag ska inleda med att säga att även jag är oerhört glad och lättad över den roll religionen kan spela på den här bloggen och mellan oss, särskilt om man jämför med den fruktansvärda gränsdragande roll den fått i Israel/Palestina där folk inte står på samma sida som syskon i Abraham utan mot varandra som fiender i… ja, jag vet inte. Isak och Ismael har fortfarande svårt att dra jämnt, tycks det.

Men jag tror – måste tro – att det varken är judiskt eller muslimskt att ta oskyldiga liv, utan att religionen är en väg till ökat liv, ökad lycka och ökad frihet. Trots sin ofta blodiga och förtryckande historia har jag inte tappat hoppet om den organiserade religionen – och jag har rakt inte tappat hoppet om den Gud man försöker hitta. Jag vill tro att religioner försöker peka mot liv, inte död, och fred, inte krig. ”leChaim!” som judar säger då man skålar, och som översätts med: ”till livet!”

Det finns så mycket vi har att lära av varandra – en av de djupaste insikterna jag någonsin fått i judiskt rituellt liv fick jag av en sufi som tog sig tiden att förklara vad Jihad egentligen handlar om – det ”stora Jihad”. Det finns så stora likheter – men också så många berikande olikheter – som jag personligen känner att jag bara börjat utforska. När det här har blåst över (vilket jag ber om sker snart) hoppas jag att vi kan hjälpa varandra att utforska de respektive religionerna, och jag vill tro att det kan vara stärkande för båda.

Men ja; till Gaza:

Det är ju en något knivig fråga om Hamas är folkligt valda, med tanke på att de kuppade mot Fatah, som de var tänkta att samråda med. Abbas sitter i en väldigt konstig situation, och Hamas legitimitet kan, enligt min personliga åsikt, varken bekräftas eller avfärdas. Däremot finns det verkligen en tendens i Väst att bara godta de valresultat man tycker om när det kommer till val i resten av världen. Detta är något man överhuvudtaget måste lära sig bland i-länder; val behöver inte se ut som vi vill ha dem, demokrati behöver inte se ut som vår demokrati, och kanske är det också så att demokrati inte heller passar i alla kulturer (jag vill tro det, men är långtifrån säker).

Det stora problemet, som jag ser det, ligger i att Palestina blev så uppsplittrat. Man skulle inte ta ett vansinnigt uppsplittrat Israel, och då ska man inte heller ta att Palestina blir så upphackat. Ska man gå efter 1967 års gränser får man också se till att man inom nationen Palestina kan ha vettiga kommunikationer och chansen att upprätthålla en normal stat med fungerande infrastruktur. Sedan är det lätt att sitta i Sverige och peka på hur man vill ha det, och trots att jag varit där och skymtat hur det står till på båda sidor, drar jag mig för att driva mina egna idéer särskilt långt.

Men Jerusalem. ”Yerushalayim shel zahav”, som Naomi Shemers sång lyder; Jerusalem av guld. Jag kan inte annat än hålla med dig. Jag berusades också å det kraftigaste av den heliga staden. Jag var helt oförberedd på stadens kraft och trots att jag på ett politiskt och ”verkligt” plan tycker att den är ett politiskt nederlag och en hemvist för intoleranta fanatiker, så minns jag på ett annat plan hur jag där strök händerna över Västra murens solvarma, tårsalta stenar och hur jag och några chassider en kväll bad tillsammans med en kardinal och hans följe där.

Jerusalem är det svåraste av ämnen, eftersom det dels finns en alldeles för tjock emotionell lins man ser allt genom när man riktar ditåt, men också för att där finns platser som våra religioner aldrig skulle frånta sin helighet. Judendomen kommer aldrig att ignorera en av sina egna djupaste symboler; Templet, även om man tack och lov antagligen aldrig heller kommer ge sig på att försöka återuppbygga det (vi låter Gud ta hand om den saken, så går det rätt till, tror jag...). På samma sätt skulle muslimer aldrig släppa al-Aqsa, och kristna skulle aldrig överge den Heliga Graven. Och ingen av oss ska heller behöva göra det.

Vi får bara hoppas att man någon gång inser att Jerusalem inte blir mindre heligt för att man delar det med två andra religioner, utan att staden snarare blir trefalt heligare.

Vi står båda utan svar här – vilket är lika bra, eftersom ingen av oss lär ha tillräcklig insikt i problemets alla dimensioner (talar väl här egentligen om mig själv – protestera om du tycker att det inte gäller dig). Sedan håller jag självklart med dig om att levnadsstandarden i Gaza måste höjas. Jag förstår varför Israel vill lägga restriktioner på vad som förs in i området, just med tanke på historien, men om konsekvenserna av en sådan försiktighetsåtgärd blir att folk svälter och dör, då måste man släppa på den. Ska man återgå till judiska värden står det på inte mindre än 36 ställen i Tora, de fem Moseböckerna, att man är beordrad att älska och ta hand om främlingen och invandraren (detta att jämföra med den enda gång man befalls att älska sin nästa). Nu är Israel en väldigt sekulär stat, men jag vill samtidigt mena att man även humanistiskt kan tala om judisk etik, och det är en etik som går tillbaka på Tora.

Internationell lag och moderna värden ställer inga krav på att man tar hand om en annan stat, men Tora presenterar en något annorlunda etisk topografi, där ansvaret för främlingen får hög prio.

Jag förstår också problemen med att föreslå att Israel ska bistå Gaza ekonomiskt, medicinskt, etc., och också varför folk vänder sig mot det, framförallt med argumentet: ”jaha, men ska vi bara försörja dem för att de inte ska lobba raketer på oss?”

Många kan också vända sig mot det med en tyst fråga om i vilken utsträckning sådant bistånd ska ges. Om vi nu i tanken spinner vidare på tanken att Israel skulle göra något, finns det dock ett svar i judisk tradition: ”Om det finns någon fattig hos dig… skall du inte vara hårdhjärtad och hålla handen sluten för din fattige broder. Nej, du skall öppna din hand för honom och låta honom låna så mycket han behöver.” (5 Mos 15:7-8). En bättre översättning är dock New American Standard Bible’s: ”but you shall freely open your hand to him, and shall generously lend him sufficient for his need in whatever he lacks.”

De gamla rabbinerna fastslog att detta handlade om både gåvor och lån, och i Talmud sägs:

”så mycket han behöver – betyder att du är beordrad att ta hand om honom, men inte att du är beordrad att göra honom rik. I det han saknar – betyder även en häst att rida på och en slav som springer före honom. Det berättas om Hillel den äldre att han för en fattig man av god familj köpte en häst att rida på och en slav för att springa före honom. En gång fann han ingen slav som kunde springa framför honom, så han sprang själv framför honom i en halv mil.” (Talmud Bavli, Ketubot 67b)

Det finns ett dubbelt bud här; det ena är att hjälpa någon till existensminimum, att dra henom ur direkt fattigdom och svält. Det andra är att upprätta personens värdighet, att se till att hen inte lever i förnedring och beroende.

Maimonides, den store judisk-arabiske filosofen som verkade i medeltidens Spanien, säger:

”Den högsta graden [av välgörenhet], som inte överträffas av något, är den där man hjälper en person genom att ge honom en gåva eller ett lån eller där man gör honom till sin arbetskamrat eller där man hjälper honom att finna anställning – helt enkelt där man sätter honom i ett sådant läge att han klarar sig utan andra människors hjälp. I anslutning till detta har det sagts: ’Om din broder kommer på obestånd och inte längre kan försörja sig, skall du ta dig an honom som man gör med en invandrare eller en tillfälligt bosatt och låta honom bo hos dig’ (3 Mos 25:35), vilket betyder att ta sig an honom på ett sådant sätt att hans fall ned i behov av hjälp förebyggs.” (Mishne Tora, ang. gåvor till fattiga, 10:7).

Den högsta formen av välgörenhet inom judisk lag är alltså den som gör folk oberoende av ytterligare välgörenhet – långsiktigt bistånd, helt enkelt.

Detta är förstås ganska världsfrånvänt spekulerande; att en modern stat skulle ta en religiös lag på bokstaven och följa något så revolutionerande altruistiskt som vissa av bibelns mer drastiska förslag. På andra håll föreslår den t.ex. sabbats- och jubelår, då skulder skrivs av och mark återlämnas respektive. Vackra idéer, men tyvärr inga man i verkligheten kommer att våga införa någonstans. Däremot känner jag personligen att jag behöver ha de idéerna som källor till hopp.

Så jag tror på bistånd, men jag är ingen politiker, och inte heller någon realist – jag kan unna mig att vara en vild idealist, och är blott alltför medveten om att jag sitter uppe i Sverige där raketerna inte flyger, och att det är en av anledningarna till att jag kan vända mig till den här typen av lösningar.

Ja. På många sätt upplever muslimer nu, tyvärr mer och mer, vad judar gått igenom i Europa innan. Eva Ekselius skrev i DN att muslimer på många sätt är ”den nya tidens judar”, med mängder av hat, fördomar och begränsande regler (formella eller informella) att ta hänsyn till.

Jag har också enormt svårt att förstå det – förlåt mig – vidriga i att hoppa på någon på grund av att hon bär slöja eller inte vill ta en man i hand. När jag hör Carl Hamiltons vansinniga utspel känner jag för att båda skratta, gråta och morra samtidigt. Jag förstår inte heller hur man kan känna sig så frustrerad över tyg, eller över att inte få gnugga någons handsvett. Jag har den obehagliga känslan av att folk till och med skulle ha lättare att acceptera att någon inte tar dem i hand pga. bacillskräck än pga. religiös övertygelse. Det måste vara så skrämmande att se sina idéer om det toleranta Sverige spricka upp; jag bär i stort sett aldrig kippa utomhus om jag inte är sällskap av andra judar, så jag har inte fått chansen att se det – däremot har tyckt mig se en ökad antisemitism på skolor och i samtal mellan personer; grova skämt om Förintelsen och konspirationsteorier, och klotter som blir allt grövre.

När jag ser bilder som sätter likhetstecken mellan davidsstjärnan och hakkorset blir jag så illa berörd att jag ibland mår rent fysiskt dåligt. Och även bilden av muslimer är på väg rakt utför en väldigt brant backe, trots att den muslimska närvaron i det svenska samhället blivit så mycket större, och så mycket mer välintegrerad.

Det konstiga, som jag ser det, med att muslimer hamnat så långt utanför allt, och avskrivits varje form av intellektuell förmåga, är att muslimer rituellt är så lika judar. Judinnor har gått i huckle och vägrat ta män i hand, judiska män har omskurits och bett tre gånger om dagen, och tvättat sig rituellt. Judendomen har kosherregler, synagogor där man vänder sig österut och inte tillåter bilder eller statyer, och har också varit oerhört obstinata kring vissa teologiska idéer, som monoteismen – sådant man idag retar upp sig på med muslimer, medan judar (oftast) slipper undan.

Jag vet ju nu inte hur det var i slutet av sjuttonhundratalet när judarna etablerade sig i Sverige, och framförallt inte hur mycket som underlättades av att en tämligen stor andel av dem var mer etniskt utövande än ”övertygat troende” (även om det egentligen inte går att lägga den mätstickan på judendomen), men det är ändå underligt att Svensson inte kan se likheterna. Att judar länge varit kända för hög utbildning och god ekonomi var nu inte bara en anledning som hjälpte dem att etablera sig, utan även en av anledningarna till att det ens finns en judisk närvaro i Sverige idag; Gustav III ville ha en judisk närvaro i landet för att stimulera handeln, och så kom det sig att Aaron Isaac, den förste juden som fick bosätta sig i Sverige utan att låta döpa sig, överhuvudtaget kom hit. Teorin att judarna redan från början var så himla nyttiga faller dock på de flyktingvågor som kom under kriget, främst från Danmark när det föll i nazisternas händer, och sedan 1968 från Polen.

Flyktingar är alltid ett problem, och det är en av de saker folk idag förknippar med islam, och även om dagens flyktingvågor är enormt mycket större än de under 40-talet och slutet av 1960-talet som förvandlade Östermalm till Yiddishland, så tror jag också att Sverige är bättre förberett nu än då.

Så vad är nu det stora problemet folk har med islam? Är det något så fruktansvärt men enkelt som att många muslimer är av uppenbart utländskt ursprung, medan judar vanligen är vita? Är det att kvinnosynerna går isär så drastiskt, och att man oftast inte kan se det goda i de olika sidorna (och framförallt från svenskt håll vägrar erkänna att det kan finnas något att lära sig av den muslimska sidan)? Är det att man tänker på aggressiva terrorister, på grund av det fåtal sådana individer som världen över förfärar såväl muslimer som andra?

Jag kan verkligen inte förklara, men muslimers situation i Sverige är på många sätt skrämmande, och Europas inställning till andra kulturer har sällan varit någon utmärkt av sin respekt och öppenhet, trots att man slår sig för bröstet kring just sådana dygder.

Jag tänker avrunda här – det här inlägget har ändå blivit på tok för långt, men vill än en gång säga att jag är glad över att den här diskussionen hålls, och att det kan få vara så högt i tak som det är. Metadiskussionen kring hur vi har det i Sverige, där vi ändå lever våra liv, är också något man inte får glömma, och här måste vi också påminna oss om hur lätt det på många sätt är för oss att komma ihop oss, och hur många tillfällen vi får att skapa fred och frid – om vi tar dem, och om vi har viljan därtill.

Jag instämmer i ditt ljuständande, och hoppas att vi Abrahams barn kan komma överens här, på hemmaplan, och en dag, om Gud så vill, även i Israel/Palestina, och i vår gemensamt heliga stad, Jerusalem.

Veimru: Amein.

Jerusalem och Gaza

Bismillahi ar-Rahman ar-Rahim-I Guds den Barmhärtige, den Nåderikes namn.

Jag tycker det är gott och bra att vi båda kan starta med att klargöra intentionen att den här bloggen är ett försök att göra gott med Guds vilja. Allt jag gör är en handling av kärlek till Gud och min religion- islam. Det är där jag hämtar min kraft och styrka i tider som just nu känns aningens mörka. Jag tror det är samma för dig, religionen är det som leder oss mot Gud som är ljuset.

Jag vill först säga att jag finner kraft i det du skriver och blev väldigt rörd av den video du postade som avslut. Det ger mig hopp!

Jag läser det du skriver om judendomen med ökande intresse. Jag märker hur lite kunskap jag egentligen har och facineras än en gång hur enormt ämnet religion är. Diasporan och judendomen som en religion som inte finns i rummet för många judar är fascinerande, att läsa om sederna och traditioner som fyller en viktig plats. Jag tror att jag kan lära mig och hitta trygghet i detta som muslim i en stad utan moské och dagar där jag inte kommer i kontakt med andra muslimer än min man. Jag känner igen mig i hur viktig bönen blir, hur viktig fastan är.

Åter till Gaza dock: Jag tror inte man får gömma att när man talar om Hamas så talar man faktiskt om ett demokratiskt valt styre. Så när man säger att man ska förgöra Hamas så talar man om att faktiskt förgöra och förinta stora delar av det folkvalda lagliga palestinska styret. Som Mohamed Omar skriver i sin blogg "När Israels säger att man slår till mot Hamas innebär det alltså att man slår till mot hela den offentliga sektorn: universitet, polis, skolor, myndigheter." Man pratar vitt och brett om demokrati och vikten av att demokratisera världen men accepterar inte det demokratiska reultatet. Jag tror det finns en stor fara i det. Men jag tror egentligen att vi är ense, vi är båda emot hur man väljer att agera i konflikten.

Jag tror inte på tvåstatslösningen, helt enkelt för att det är en omöjlighet praktiskt idag. Inte heller tror jag att Israel någonsin kommer acceptera en enstatslösning i form av en demokrati av rädla för risken att se en muslimsk majoritetsregering. Det blir ett rätt hopplöst läge. Jerusalem ja, Al Quds, den vackra staden. När jag var där första gången rördes jag till tårar av stadens magi, för den är verkligen speciell, det är inte bara uppdiktat. Jag kom till Jesrusalem som övertygad ateist, jag lämnade staden som muslim (grovt förenklat). Det finns en fenomen som kallas "jerusalem syndrome" som jag förstår det. Kortfattat så är det en psykisk kollaps som drabbar människor som besöker staden som försätter dem i ett tillstånd där de tror sig vara historiska religiösa personer eller att de befinner sig i historien, tex på Jesu tid. Jag skrattade när jag hörde om det men förstår det bättre idag efter att ha förvirrat mig i timmar på de små bakgatorna i den gamla staden och suttit vid Al Aqsa. Jerusalem är inget lätt ämne och som du så ser jag inte mycket hopp när det gäller en lösning.

Vad det gäller Gaza och en eventuell lösning så känner jag mig just nu rätt tom på svar. Jag tror att det måste starta med ett omedelbart upphörande av offensiven och bombningarna. Den hjälp som behövs måste släppas in i området omgående. Vidare måste man häva blockaden och höja levnadsstandarden i Gaza, när människor lider och inte har tillgång till det essentiella kommer ingen förståelse eller fred uppstå. Jag tror som andra inte att Hamas drivs av ett hat mot judar utan av en längtan efter frihet och ett anständigt liv, möjligheter för sina barn och ett liv som känns värt att leva. Ockupationen måste dras tillbaka och gränserna måste öppnas för palestinier att resa mellan de palestinska områderna samt sjövägen ut från Gaza. Vidare tror jag på arabvärldens agerande, just nu är de flesta länder tysta och arabvärldens ledare är köpta av USAs dollar. Större press måste läggas på Israel att följa internationella lagar och bestämmelser och grundläggande mänskliga rättigheter måste efterlevas. Vad tror du själv?

Ja hatet som sprider sig är farligt, på samma sätt som muslimer världen över döms för det som skett under terrordåd av enstaka individer så riskerar judar få stå till svars för det som sker i de palestinska områderna. Jag tror vi måste arbeta tillsammans här, för när vi ställs mot varandra vinner humanismen och de religionsfientliga rörelserna kraft. Vi ägnar allt för tid åt att hata varandra vi Abrahams barn då vi borde göra gemensam sak för rätten att tro och den självklara platsen för religion i samhället.

Den islamofobi som sprider sig är djupt oroväckande. Jag tycker att det blivit mer bara på de dryga två år jag burit slöja i väst. Att människor anser sig ha rätt att kränka mig bara för att jag är troende och bär sjal är ofattbart. I bland känns det som jag "wallraffar" samhället med min sjal, den bild jag hade av ett tolerant och öppet Sveirge har fått sig en rejäl törn. I bland undrar jag om det är värt det, att bo här och att kämpa varje dag. Det värsta är nog att människor verkligen tror sig göra något gott och bra när de kränker mig och min frihet att välja. De tror att de hjälper, räddar och ger mig frihet. Än mer avskyr jag bilden av mig som dum och ointellektuell som att slöjan har gjort mig dum och att valet inte kan vara logiskt och fattat utifrån en intellektuellt resonemang. Det är djupt oroande att 50% av svenska befolkningen vill förbjuda mig att bära sjal. Det är ett övergrepp på min frihet att välja och mycket skrämmande. Jag tror man riskerar att bli en arg individ och jag tror man riskerar att ställa sig utanför samhället, jag ser det redan så mycket idag. Individer som är arga på allt och alla och som föraktar samhället. Inte så underligt när samhället inte accepterar och respekterar och inte erbjuder en självklar plats för dem, man skapar de individer man fruktar och avskyr. Vad tänker du själv runt muslimer?

Jag tycker ditt slut på förra inlägget var riktigt bra, att återigen påminnas om likheterna mellan oss. Hur våra fredsord bygger på samma konsonanter.

Jag vill avsluta med att posta ett tänt ljus för offren i Gza, främst för de över 100 barn som dött.

Fortsättning; Gaza

"Beshem El Rachman veRachum"
Så skulle bismillahi låta i en hebreisk översättning. Jag tyckte att det kunde vara på sin plats att översätta den frasen och, om jag får, inleda med den.
Jag vill lyfta fram dessa fraser, grundade i våra trosuppfattningar, och är glad för att du gör det motsvarande, Hadiya, för att visa att våra respektive religioner kan stå mot det som händer nu i Gaza. Jag ska, liksom du gjorde, försöka att inte bara hålla en monolog (även om jag tyvärr är ganska dålig på att skriva i det här formatet).

Med det sagt måste jag säga att jag tycker att fastedagen du nämnde är en passande sak att minnas oavsett trostillhörighet, med tanke på omständigheterna. Jag hade önskat ett annat nytt år för det muslimska Gaza, jag hade också önskat ett annat sätt att fira Chanucka på för de israeler som fick fly undan raketer. Tyvärr blev Chanucka det här året blott alltför historiskt; det blev krig.

En sak som är värd att ta med i beräkningen är dock vad man slogs för under Chanucka - man slogs för att bevara sin identitet gentemot det tunga, grekiska inflytandet och förbuden att offra och läsa ur Toran. Man slogs också om ett annat landområde än idag.
Israel har nämligen skiftat i storlek genom året, varit uppdelat i Israels och Juda rike, blivit enat igen, blivit delvis utrotat eller annekterat. Även uppgifter om landets utsträckning skiljer sig åt; i sin mest otroliga variant, som du nämnde, Hadiya, från Nilen i väst till Eufrat i öst. Det finns gott om återgivningar som bör tas med en nypa salt; Salomos skatter och inflytande, osv.
Det är därför bra att definiera vilket Israel man talar om; det salomoniska, det hasmoneiska, den romerska provinsen Judaea/Palestina, osv.
Personligen underkänner jag därför de israeliska anspråken på särskilda landområden, eftersom man kan rota fram uppgifter för att det mesta i Mellanöstern legat innanför någon mer eller mindre mytologisk israelitisk gräns. Man kan också fråga sig relevansen i detta; om man går efter de bibliska uppgifterna, grundar man staten Israel på en biblisk idé, och då följer kanske också ett bibliskt förhållningssätt till det hela. Detta förhållningssätt säger dock: låt bli - Moshiach fixar det när han kommer.
Vad jag menar med eretz Yisrael är inte något landområde som så, och rakt ingen statsbildning med gränser grundat i det. Med eretz Yisrael menar jag det Israel man talar om i böner och i riter. Det Israel som man på påsknatten talar om hade ingen fysisk innebörd för alla de som år ut och år in i satt kring bordet och sade: "leshana haba birushalayim" - nästa år i Jerusalem.
Hade man menat det geografiska Jerusalem hade man bara kunnat göra så ett fåtal gånger innan man faktiskt tog sitt pick och pack och drog till staden.
Man lär annars känna sig som en tämligen hycklande jude om man för sjuttioåttonde gången i sitt liv säger frasen, men aldrig lämnat sin polska hemby.
Jerusalem och eretz Yisrael är hållpunkter i den judiska symbolvärlden; fokus för det hopp och ofta även en del av den dimmiga eskatologi som ändå ligger latent inom judendomen.
Därmed inte sagt att det inte finns judar som tolkar det rent bokstavligt. En av de tänkare som haft tyngst inflytande på modern judendom under nittonhundratalet, Abraham Joshua Heschel, talar ofta om judendomen som en "religion i tiden", motsatt en "religion i rummet". Han menar att kristendomen kunnat bygga katedraler, utse heliga platser, rota rätt på läkande källor, etc., men att judendomen aldrig kunnat göra det eftersom judar alltid jagats fram och tillbaka över Europas skiftande gränser. Det finns inga verkligt gamla, kontinuerligt använda synagogor, och synagogebyggnaden har därför aldrig blivit så viktig. Vad som blivit viktigt istället har varit det judiska årshjulet; festerna, skördebönerna, och inte minst sabbaten, som han kallar "en katedral i tiden".
Detta är väldigt vackert, och jag håller med om det, men man ska samtidigt inte bortse från att judendomen har varit en religion i rummet, och det rejält också. Man har ändå ett "heligt land", en "helig huvudstad", man anser sig vara i exil, och har hållit fast vid dessa tankar i tusentals år.
Men nog om judendom nu. Jag tror inte att kärnan i det här ligger i religionen, även om man dragit identifikationsgränserna utifrån religionernas kulturer. Jag ville bara förklara lite mer om eretz Yisrael. Jag vill dock påpeka att det inte är Muhammad som avfyrar raketer, lika lite som det är Mose som smyger in nattetid, beväpnad till tänderna.

Jag återgår till det mer konkreta, och framförallt till dina frågor, Hadiya:
Vad jag menar med försvar är att Israel rent konkret blev beskjutna av Hammas. Jag kan inte stödja deras sätt att försvara sig på, och verkligen inte heller hur långt de går i detta.
Jag tror också att ett mer långsiktigt, och sannare försvar vore att kväva rörelser som Hammas i sin linda - inte genom våld, utan genom att inte ge dem någon grogrund. Jag tror också att Israel genom humanitära insatser kan försvaga den typen av rörelser, och även vissa att man kan känna med "den andre". Om Israel anser sig ha det ansvaret för en annan stat är upp till dem, men de bör samtidigt komma ihåg att de själva delat upp den staten i små öar vars integritet på tämligen många håll hotas av just israeler, som på eget initiativ upprättar bosättningar från vilka de terroriserar palestinier.
Man kan inte ge sig in i det här utan att problematisera ytterligare; man måste dels fråga sig hur mycket man kan stå ut med innan man känner att man måste göra något. Som Göran Persson sade för några år sedan, om jag inte minns helt fel (jag citerar fritt): "vad skulle vi göra om norrmännen började spränga sig själva på våra restauranger?". Det kontraproduktiva i att besvara våld med våld behöver jag nog inte påpeka. Att man agerar förstår jag, att man inte bara sitter och ser på hur raketer flyger förstår jag. Hur man agerar har jag svårare att förstå.
Sedan kvarstår problemet att Hammas ofta har högkvarter och operationsbaser i civila områden. Man måste där fråga sig hur man kan slå mot en rörelse som använder civila som sköld, och vad kostnaden av en sådan aktion blir.

Jag tror på tvåstatslösningen, i teorin. Vad som händer i Jerusalem är ett annat problem, och där hyser jag faktiskt mindre hopp, av den enkla anledningen att ingen ser nyktert när det kommer till den staden. En vän till mig brukar säga att man borde ge Jerusalem till tibetanerna, döpa om det till Lhasa, och sedan spärra av det för både muslimer, judar och kristna. Båda sidor kan där komma med helt vansinniga tankar och påståenden; att Jerusalems tempel aldrig skulle ha funnits, eller att muslimer inte ens borde få bo i staden.
Men Gaza har jag fortfarande inte helt tappat hoppet om. Du får gärna berätta vad du tänker om kring just Gaza, och om du ser någon lösning, du som tillbringat mer tid med palestinier än vad jag har.
Hursomhelst; vad som händer i praktiken med bosättare och annat vansinne i Palestina är något jag ställer mig helt och hållet mot, och den israeliska regeringen har själva problem med dem. Vi talar där om personer som helt tycks ha glömt hur det är att själv vara jagad, och hur det är att se en annan människa i ögonen och bekräfta hennes rätt att existera, vara fri och leva i värdighet - idéer som i sin moderna inkarnation ändå är sprungna ur europeisk etik, som i sin tur grundar sig på Bibeln. Med detta menar jag verkligen inte att de värderingarna inte finns inom islam, bara att bosättarna, som med sin judiska identitet orsakar så mycket smärta, borde minnas att deras identitet går tillbaka på ett etiskt system som är själva grunden till varför deras handlingar idag fördöms av västvärlden.
Men hat föder hat, och bosättare och terrorister dansar en fruktansvärd tango där båda sidor triggar varandra till allt vidrigare dåd, av nationalism, desperation, fanatism, osv.

Det farliga med hatet är dock att det inte håller sig till ett givet område; som du säger har det brunnit två gånger i Helsingborg. Alltför många blandar ihop israeler med judar, vilket är både felaktigt och farligt. Man får inte glömma att majoriteten av världens judar inte bor i Israel, och att huvuddelen av de som flyttar dit nuförtiden är ryska judar som flyr undan den regimen, där antisemitismen är utbredd. Hatet syns överallt; jag hittade nyligen en hemsida (http://www.muslimer.com/fiendskap_muslimer_judar.htm) som förklarade varför muslimer bör hata judar. Det gör verkligen ont att läsa sådant - och det finns även de som tar Israels parti på helt vansinniga vis, genom att helt enkelt underkänna muslimers rätt att bo i Israel, och ofta även deras rätt att bo i Sverige eller någon annan del av västvärlden.
Med sådana vänner behöver man inga fiender, säger jag, och slipper helst höra dem försvara judars rättigheter.
Jag är, som sagt, jude i diasporan, utan planer på att flytta till Israel; jag går i en klass där den övervägande majoriteten är muslimer, och där vi ofta kan förundras över hur lika våra religioner, språk och riter är. Jag känner en mohel, omskärare, som ofta omskär muslimska barn, däribland palestinska, som kan återge många berättelser om sådana möten och förståelsen de skapat. Under Interfaith Climate Summit satt jag med i en diskussionspanel med en muslim, en kristen och en bahai-troende, och gick därifrån stärkt och upplyft.
Hur jag då kan riskera att bli målet för sådant hat anser jag inte bara orättvist och obildat, utan även oförståeligt - och jag tror att många muslimer kan känna igen sig, efter att ha fått sin religion framställd som en terroristkult efter WTC. Fanatiker i helt andra länder omtolkas till att föra ens talan, och de få högljuddas frustration överröstar den stora massans försök till medling.
Men Helsingborg ligger inte i Israel - den planerade moskén på Hisingen, från vilken man flertalet gånger fått bära undan blodiga grishuvuden, ligger inte i Gaza.
Islamofobin sprider sig lavinartat; i Belgien får en moské inte vara högre än närmaste kyrka, även om denna skulle råka vara ett garage med ett altare i, och nidbilderna av islam blir bara värre och värre. Eftersom den situationen är blott alltför bekant för judar tänker jag bara skjuta in en fråga här; hur känner man sig egentligen som muslim inför det? Du får gärna berätta, om du vill.
Samtidigt återvänder antisemitismen också - det vaccin Förintelsen borde vara har redan börjat tappa kraft. Och då talar vi inte bara i länder som Iran, vars regering förnekar Förintelsen, utan även i länder som Frankrike, där synagogor göms bakom andra hus eller diskreta men höga trädgårdsmurar, och våldsbrotten bara ökar.

Att hatet ska få sprida sig ända hit, till Sverige, är vansinnigt, och jag vill se den här bloggen som ett försök (bland många, tack och lov) att motverka det. Jag är tacksam för att det här ämnet fördes på tal, och kan inte nog uttrycka hur glad jag är över att få diskutera frågan med en muslim, som pga yttre tryck förväntas vara "den andra". Jag kan känna att man verkligen inte behöver hålla med varandra om allt, men däremot måste man kunna känna igen sig själv i den andre, och jag tror att detta är något som ger större utrymme för åsikter, sedvänjor och tro. Vi kan inte bara söka efter grundläggande drag i vilka vi kan känna igen oss - sådana finns det dock gott om - utan vi måste också få vara olika.
Jag hoppas att våra respektive religioner, i alla fall här i Sverige, får kraft att övervinna sina konfliktfyllda förflutna och istället verka för att binda ihop oss, med band som också lämnar utrymme för våra unika särdrag och tankar.

Jag tänker avsluta "on a lighter note" med en sång jag just fick skickad till mig, sjungen av både israeler och palestinier, och i vars beskrivning det stod att den skulle skickas vidare. Den länkar vidare till http://www.freegaza.org, en organisation som ibland går över gränsen och blir onyanserad, om man frågar mig, men som gjort mycket för palestinier i Gaza. Och trädet ska ändå bedömas utifrån frukten.
Hursomhelst sprider jag den nu vidare, och kanske gör andra det också.
Låt oss aldrig glömma det där viktiga S-L-M, ordet, oavsett om vi uttalar det "shalom" eller "salam":

Att försöka förstå

Bismillahi ar-Rahman ar-Rahim-I Guds den Barmhärtige, den Nåderikes namn.

Idag är fastedag då det är Aashura inom islam. Den 10de i muharram (första månaden i muslimska kalendern). Det är en stor dag för shia. Sunni ser denna dag som en dag för frivillig fasta eftersom Moses och judarna fastade denna dag ( den dag Gud räddade Judarna från farao) och Profeten (saws) även gjorde det. Shia uppmärksammar dagen till minne av Hussain som dog vid slaget i Karbala, man anser honom vara en symbol för godheten som slogs mot orättvisa,tyranni och förtryck. En passande sak att minnas i denna situation oavsett om man är shia eller sunni.

Jag ska försöka fokusera mitt inlägg på att försöka förstå för så mycket gör mig arg och känslomässig just nu. Men det är kanske så det måste gå vara ibland också kanske gör det bara dialogen mer mänsklig.

Jag tänker varva med mina tankar men också ställa frågor vidare till dig Sebastian för att det ska bli en dialog och inte en monolog förd av bara mig. Jag har så många frågor också märker jag och din text upprör mig också till viss del, något jag försöker se som positivt då den ger grund till vidare samtal.

Det första som slår mig är ditt användande av Eretz Israel- landet Israel. Som inte är helt okontroversiellt. I de sammanhang jag hört namnet användas så betyder det allt från, landet Israel från Eufrat till Nilen, men även till att betyda landet Israel där det innefattar de palestinska områdena, dvs mycket mer än de område som idag är landet Israel. Så kan du snälla Sebastian förtydliga vad det är för område du menar med eretz Israel?

När det kommer till frågan om försvar så går vi verkligen isär och frågan gör mig delvis upprörd. Jag menar att det inte går att tala om något försvar. Mot vad? Jag läste siffror på att 14 israeler dött sedan 2000 av projektiler från Gaza. Det är absolut 14 israeler för mycket men hur kan det rättfärdiga ett försvar för vad är det man försvarar sig mot? Om Israel vill försvara sig mot fanatism/ extremism och hat så tror jag lösningen är ökade rättigheter och bättre levnadsstandard. Jag har så svårt att se, men här tror jag du delar min åsikt(?), att detta skulle leda till försvar. För varje Hamasledare Israel bombar till döds uppstår 5 nya med det hat som gror när man ser sina barn och familjer dö. Detta känns inte som ett försvar, det känns som en hämndaktion sprungen ur totalt hat och kollektiv bestraffning av ett helt folk endast på grundval av deras nationalitet och tillhörighet,

Tror du på en tvåstatslösning Sebastian? Jag gör det inte idag, inte när jag ser hur uppluckrat det palestinska territoriet är av illegala bosättningar och vägar till dessa som totalt gjort området till liknande en bit ost med för mycket hål i så ser jag faktiskt inte hur det ska kunna existera en palestinsk stat där. Var det verkligen en tvåstatslösning som växte fram innan Gaza? Är det en möjlighet?

Enligt folkrätten har varje stat rätt att försvara sig mot en ockupation med att angripa militära mål något jag stödjer till fullo. Jag kan inte annat än förstå Hamas desperation som jag faktiskt tror deras handlingar är sprungna ur. Ett växande hat och en känsla av vanmakt över situationen där man skickar ut de raketer man har mot mål som sällan träffas. Där raketer inte allt för sällan exploderar och dödar Gazabor istället för de som de är tänkta att nå. Jag kan inte se detta som annat än desperata försök att ge igen precis som du också säger Sebastian. Något som är okonstruktivt och livsfarligt när raketerna faktiskt når fram. Jag skulle aldrig stödja attacker mot civila mål, inte av Hamas och inte av Israel men jag kan förstå frustrationen. Det finns ju skäl till varför Hamas är så starka på Gazaremsan jämfört med Västbanken som har det lite drägligare. Därför är det så svårt att se hur man i Israel kan rättfärdiga detta totala övervåld mot Gaza, ett område som ingen kan fly från och som inte är som andra länder där flyktingar kan lämna det oroliga områdena. Där Israel nu inte släpper igenom hjälp till nödställda.

Jag tror som du att man måste lägga historien bakom sig, inte längre snacka om religiös rätt till området osv. Det är det för sent för och det kommer inte lösa något. Jag tror också att man måste se människan i konflikten och att man måste gå tillbaka till de internationella regler som finns; folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Jag tror också på ökad dialog och samtal mellan sidor även om det sker här i Sverige.

I Helsingborg har judiska församlingens lokaler brunnit två gånger på en vecka. Man kan ju anta eller spekulera i om det har med situationen i Gaza att göra men risken är ju stor. Frustrationen över vad som händer är enorm världen över och det brinner och svider i många muslimers hjärtan över det som drabbat systrar och bröder i Palestina. Jag tror inte nödvändigtvis elden i hjärtat måste släckas men den måste ses efter så den inte slukar allt. Vi får inte sluta reagera men vi får inte heller glömma bort att tala om det med varandra. Så även om du och jag inte är representanter för IDF och Hamas så tror jag det är viktigt att som individ börja försöka förstå ”den andre”.

Jag avslutar med att lyfta fram ett av Guds namn Al-Mujeeb (المجيب) som betyder Den Besvarande, Den Tillgänglige, Besvararen av Böner. Mina böner går till folket i Gaza, jag önskar att alla era böner går dit, ni som ber.

Gaza II

Idag är det den 10 tevet, en fastedag, och årsdagen för när Nebukadnessar inledde sin belägring av Jerusalem, det som senare ledde till templets förstörelse och den första exilen.
Det känns som en "bra" dag att ta upp det här problemet på. Jag plockar upp handsken, Hadiya.

Som du själv sade så kan en jude i diasporan inte representera staten Israel, och det finns så mycket jag inte förstår, inte håller med om, inte gillar och inte tänker försvara heller.
Det enda jag kan göra är att, utifrån mina egna perspektiv på judiskt liv, judendom och landet Israel, försöka ge dig någon form av svar.
Jag inleder med att förklara lite terminologi här. Det finns en skillnad på staten och landet Israel. Staten Israel, medinat Yisrael, är en sekulär stat grundad 1948 med en i grunden icke-religiös sionistisk idé som motor. Denna stat, visserligen den enda i världen med judendom som majoritetsreligion, är en stat bland alla andra.
Landet Israel, Eretz Yisrael, är den judiska idén om det förlovade landet, en judisk nation på vilket folkets hopp genom tiderna vilat.
Israel är ett heligt land, men Israel är inte en helig stat.
Det ska genast sägas att det finns högljutt antisionistiska grupper i judenheten; framförallt ultraortodoxa som menar att människan själv inte har rätten att omvandla Eretz Yisrael till Medinat Yisrael, utan att detta är något Moshiach, den judiska Messias, ska göra när han kommer.
Jag tänker inte ta i den diskussionen - jag är faktiskt helt och hållet ointresserad av eskatologi.
Däremot kan jag säga var jag står i förhållande till diasporan och den moderna staten Israel.
Jag är en diasporajude, dvs. jag är en del av den världsvida judenheten utanför Israel. Jag har varit i Israel, och arbetat där, och jag lär återvända dit också, men jag kan inte se mig själv bosätta mig där. Jag känner inget sug efter att göra alija och flytta dit, och det av den enkla anledningen att jag är uppvuxen i en europeisk kulturkontext med vilken jag identifierar mig med, och som bidrar till en viss friktion när jag hamnar i det israeliska samhället.

Efter detta då:
Gaza.
Ana HaShem hoshiana - Snälla Herre, hjälp oss.
Vad vi bygger här, uppe i Sverige, i webvärlden, vill jag se som dialogens triumf. Vad vi bygger där, nere i Israel/Palestina, i världen av kött och blod, är dialogens absoluta nederlag.
Varje dag far raketer fram och tillbaka över gränsen; israeler och palestinier flyr åt varsitt håll, och i Palestina rusar dödssiffran uppåt. Egypten försöker, och Palestinas premiärminister Abbas försöker, och många israeler försöker också, men när det kommer till kritan så är det två kulturer som i sextio år hyllat krig, styrka och nationalism som drabbar samman här; den enda överlägset starkare.
Men vi får inte glömma att det här faktiskt inte handlar om Israel och Palestina. Det handlar om Israeli Defence Force och Hammas. Det handlar inte heller om en hämndaktion, där regeln "öga för öga, tand för tand" gäller, utan en försvarsaktion, där IDF gör vad de anser krävs för att stoppa Hammas. De har min förståelse, och även mitt självklara stöd när det kommer till frågan om Israel har rätt att försvara sig.
Som Abbas själv sade så var det Hammas som drog igång det här, till många palestiniers förfäran, och jag ber bara och hoppas att detta inte kommer att förstöra tvåstatslösningen som växte fram mer och mer.
Jag vill egentligen fara fram ganska hårt mot Hammas, men man ska samtidigt komma ihåg att de är sprungna ur desperation. Ju eländigare Gaza blir - desto fler extremister, mördare och terrorister kommer att träda fram. Så även om det inte är Israels ansvar att ta hand om de palestinska områdena, så hade man kanske samtidigt sparat många liv och mycket smärta om man hade hjälpt till att lätta på misären som uppstått där.
Palestinierna har på många sätt blivit svikna här, av både andra arabstater, sina ledare, sina självutnämnda förespråkare, men också av Israel.
Men det viktiga är inte att lägga skulden på någon. Det viktiga är att rädda människoliv, och att få ett slut på det här. För medan politiker brottas med frågor som vilka som ska bo var, och bosättare jagar bort palestinier från sina olivplantage, och terrorister spränger sig själva på bussar, så lider människor.
Israel-Palestinasituationen är sådan att vi inte längre kan tala om folks historiska rätt till det ena eller det andra. Vi kan inte längre prata om vad Bibeln säger, eller vilka som bott var när (för det har kontinuerligt funnits judar i området under exilens tvåtusen år också) eller varför Jerusalem är en helig stad, och för vilka.
Vi kan bara ta saker med i beräkningen som: sedan 1948 har folk fötts och dött i Israel. Snart kommer de som föddes under statens första år att ha dött av hög ålder. Detta må man tycka vad man vill om, och jag har en hel del att invända mot hur staten grundades, men att den ligger där idag, kan jag inte argumentera mot, och de som bor där idag har rätt att vara där, eftersom det är deras land - inte pga judiskhet eller bibliska påbud eller sionism, utan för att de är födda och uppvuxna där, har vänner, jobb och familj där.
Men också; i Palestina svälter folk. De har extremt låg utbildning (att jämföra med Tel Aviv, som är världens mest högutbildade stad), och sjukdomar svallar fram i epidemivågor medan resten av världen - kristna och muslimska länder - struntar mer eller mindre helt i deras situation.
Palestinska byar omförflyttas eller hamnar utanför vägnätet, stryks från kartor eller stryps ekonomiskt. I checkpoints föses man fram som får och en palestinsk arbetare kan behöva timmar på sig att ta sig till jobbet om han på vägen dit måste passera ett par checkpoints.
Samtidigt som muren - denna mur som jag, i likhet med de flesta andra, ideologiskt underkänner - bevisligen har räddat människoliv. Hade den bara dragits annorlunda hade jag stöttat den av hela mitt hjärta.
För det hela handlar inte om politik. Tappar vi bort människor för de "stora" frågorna; identitet, religion, rätt till ditt eller datt, ja, då faller även de stora frågorna. Då är identiteten värdelös, då har religionen misslyckats, och då måste rätten till vissa landområden vägas mot rätten att ha mat, medicin och glädjeämnen i livet.
Både israeler och palestinier går hela tiden på helspänn inför nästa drabbning - framförallt i fredstid - och båda sidor är djupt skadade av alla dessa år av konflikt. Osäkerhet, spänning, stress och rädsla dominerar många skikt av båda samhällena.

Och vad som händer nu då?
Jag kan inte tro att den Gud islam och judendom förespråkar ställer sig bakom något av detta, eller att det kan finnas någon som har "rätt" eller "fel". Det enda jag vill ha nu är att palestinier inte ska behöva fly undan israeliska nattattacker, och att israeler inte ska behöva fly undan palestinska raketer.
Mer kan jag inte säga mer nu. Jag är upprörd, nedslagen och rädd, och kan inte mer än att vara förfärad.
Jag avslutar med en standardfras inom judisk bön:
"Ose shalom bemimromav hu jaase shalom aleinu veal kol Yisrael (veal kol haOlam). Veimru: Amen."
Må han som stiftar fred i sina höjder, låta fred komma över oss och över hela Israel (och över hela Alltet). Och låt oss säga: Amen.