Fortsättning; Gaza

"Beshem El Rachman veRachum"
Så skulle bismillahi låta i en hebreisk översättning. Jag tyckte att det kunde vara på sin plats att översätta den frasen och, om jag får, inleda med den.
Jag vill lyfta fram dessa fraser, grundade i våra trosuppfattningar, och är glad för att du gör det motsvarande, Hadiya, för att visa att våra respektive religioner kan stå mot det som händer nu i Gaza. Jag ska, liksom du gjorde, försöka att inte bara hålla en monolog (även om jag tyvärr är ganska dålig på att skriva i det här formatet).

Med det sagt måste jag säga att jag tycker att fastedagen du nämnde är en passande sak att minnas oavsett trostillhörighet, med tanke på omständigheterna. Jag hade önskat ett annat nytt år för det muslimska Gaza, jag hade också önskat ett annat sätt att fira Chanucka på för de israeler som fick fly undan raketer. Tyvärr blev Chanucka det här året blott alltför historiskt; det blev krig.

En sak som är värd att ta med i beräkningen är dock vad man slogs för under Chanucka - man slogs för att bevara sin identitet gentemot det tunga, grekiska inflytandet och förbuden att offra och läsa ur Toran. Man slogs också om ett annat landområde än idag.
Israel har nämligen skiftat i storlek genom året, varit uppdelat i Israels och Juda rike, blivit enat igen, blivit delvis utrotat eller annekterat. Även uppgifter om landets utsträckning skiljer sig åt; i sin mest otroliga variant, som du nämnde, Hadiya, från Nilen i väst till Eufrat i öst. Det finns gott om återgivningar som bör tas med en nypa salt; Salomos skatter och inflytande, osv.
Det är därför bra att definiera vilket Israel man talar om; det salomoniska, det hasmoneiska, den romerska provinsen Judaea/Palestina, osv.
Personligen underkänner jag därför de israeliska anspråken på särskilda landområden, eftersom man kan rota fram uppgifter för att det mesta i Mellanöstern legat innanför någon mer eller mindre mytologisk israelitisk gräns. Man kan också fråga sig relevansen i detta; om man går efter de bibliska uppgifterna, grundar man staten Israel på en biblisk idé, och då följer kanske också ett bibliskt förhållningssätt till det hela. Detta förhållningssätt säger dock: låt bli - Moshiach fixar det när han kommer.
Vad jag menar med eretz Yisrael är inte något landområde som så, och rakt ingen statsbildning med gränser grundat i det. Med eretz Yisrael menar jag det Israel man talar om i böner och i riter. Det Israel som man på påsknatten talar om hade ingen fysisk innebörd för alla de som år ut och år in i satt kring bordet och sade: "leshana haba birushalayim" - nästa år i Jerusalem.
Hade man menat det geografiska Jerusalem hade man bara kunnat göra så ett fåtal gånger innan man faktiskt tog sitt pick och pack och drog till staden.
Man lär annars känna sig som en tämligen hycklande jude om man för sjuttioåttonde gången i sitt liv säger frasen, men aldrig lämnat sin polska hemby.
Jerusalem och eretz Yisrael är hållpunkter i den judiska symbolvärlden; fokus för det hopp och ofta även en del av den dimmiga eskatologi som ändå ligger latent inom judendomen.
Därmed inte sagt att det inte finns judar som tolkar det rent bokstavligt. En av de tänkare som haft tyngst inflytande på modern judendom under nittonhundratalet, Abraham Joshua Heschel, talar ofta om judendomen som en "religion i tiden", motsatt en "religion i rummet". Han menar att kristendomen kunnat bygga katedraler, utse heliga platser, rota rätt på läkande källor, etc., men att judendomen aldrig kunnat göra det eftersom judar alltid jagats fram och tillbaka över Europas skiftande gränser. Det finns inga verkligt gamla, kontinuerligt använda synagogor, och synagogebyggnaden har därför aldrig blivit så viktig. Vad som blivit viktigt istället har varit det judiska årshjulet; festerna, skördebönerna, och inte minst sabbaten, som han kallar "en katedral i tiden".
Detta är väldigt vackert, och jag håller med om det, men man ska samtidigt inte bortse från att judendomen har varit en religion i rummet, och det rejält också. Man har ändå ett "heligt land", en "helig huvudstad", man anser sig vara i exil, och har hållit fast vid dessa tankar i tusentals år.
Men nog om judendom nu. Jag tror inte att kärnan i det här ligger i religionen, även om man dragit identifikationsgränserna utifrån religionernas kulturer. Jag ville bara förklara lite mer om eretz Yisrael. Jag vill dock påpeka att det inte är Muhammad som avfyrar raketer, lika lite som det är Mose som smyger in nattetid, beväpnad till tänderna.

Jag återgår till det mer konkreta, och framförallt till dina frågor, Hadiya:
Vad jag menar med försvar är att Israel rent konkret blev beskjutna av Hammas. Jag kan inte stödja deras sätt att försvara sig på, och verkligen inte heller hur långt de går i detta.
Jag tror också att ett mer långsiktigt, och sannare försvar vore att kväva rörelser som Hammas i sin linda - inte genom våld, utan genom att inte ge dem någon grogrund. Jag tror också att Israel genom humanitära insatser kan försvaga den typen av rörelser, och även vissa att man kan känna med "den andre". Om Israel anser sig ha det ansvaret för en annan stat är upp till dem, men de bör samtidigt komma ihåg att de själva delat upp den staten i små öar vars integritet på tämligen många håll hotas av just israeler, som på eget initiativ upprättar bosättningar från vilka de terroriserar palestinier.
Man kan inte ge sig in i det här utan att problematisera ytterligare; man måste dels fråga sig hur mycket man kan stå ut med innan man känner att man måste göra något. Som Göran Persson sade för några år sedan, om jag inte minns helt fel (jag citerar fritt): "vad skulle vi göra om norrmännen började spränga sig själva på våra restauranger?". Det kontraproduktiva i att besvara våld med våld behöver jag nog inte påpeka. Att man agerar förstår jag, att man inte bara sitter och ser på hur raketer flyger förstår jag. Hur man agerar har jag svårare att förstå.
Sedan kvarstår problemet att Hammas ofta har högkvarter och operationsbaser i civila områden. Man måste där fråga sig hur man kan slå mot en rörelse som använder civila som sköld, och vad kostnaden av en sådan aktion blir.

Jag tror på tvåstatslösningen, i teorin. Vad som händer i Jerusalem är ett annat problem, och där hyser jag faktiskt mindre hopp, av den enkla anledningen att ingen ser nyktert när det kommer till den staden. En vän till mig brukar säga att man borde ge Jerusalem till tibetanerna, döpa om det till Lhasa, och sedan spärra av det för både muslimer, judar och kristna. Båda sidor kan där komma med helt vansinniga tankar och påståenden; att Jerusalems tempel aldrig skulle ha funnits, eller att muslimer inte ens borde få bo i staden.
Men Gaza har jag fortfarande inte helt tappat hoppet om. Du får gärna berätta vad du tänker om kring just Gaza, och om du ser någon lösning, du som tillbringat mer tid med palestinier än vad jag har.
Hursomhelst; vad som händer i praktiken med bosättare och annat vansinne i Palestina är något jag ställer mig helt och hållet mot, och den israeliska regeringen har själva problem med dem. Vi talar där om personer som helt tycks ha glömt hur det är att själv vara jagad, och hur det är att se en annan människa i ögonen och bekräfta hennes rätt att existera, vara fri och leva i värdighet - idéer som i sin moderna inkarnation ändå är sprungna ur europeisk etik, som i sin tur grundar sig på Bibeln. Med detta menar jag verkligen inte att de värderingarna inte finns inom islam, bara att bosättarna, som med sin judiska identitet orsakar så mycket smärta, borde minnas att deras identitet går tillbaka på ett etiskt system som är själva grunden till varför deras handlingar idag fördöms av västvärlden.
Men hat föder hat, och bosättare och terrorister dansar en fruktansvärd tango där båda sidor triggar varandra till allt vidrigare dåd, av nationalism, desperation, fanatism, osv.

Det farliga med hatet är dock att det inte håller sig till ett givet område; som du säger har det brunnit två gånger i Helsingborg. Alltför många blandar ihop israeler med judar, vilket är både felaktigt och farligt. Man får inte glömma att majoriteten av världens judar inte bor i Israel, och att huvuddelen av de som flyttar dit nuförtiden är ryska judar som flyr undan den regimen, där antisemitismen är utbredd. Hatet syns överallt; jag hittade nyligen en hemsida (http://www.muslimer.com/fiendskap_muslimer_judar.htm) som förklarade varför muslimer bör hata judar. Det gör verkligen ont att läsa sådant - och det finns även de som tar Israels parti på helt vansinniga vis, genom att helt enkelt underkänna muslimers rätt att bo i Israel, och ofta även deras rätt att bo i Sverige eller någon annan del av västvärlden.
Med sådana vänner behöver man inga fiender, säger jag, och slipper helst höra dem försvara judars rättigheter.
Jag är, som sagt, jude i diasporan, utan planer på att flytta till Israel; jag går i en klass där den övervägande majoriteten är muslimer, och där vi ofta kan förundras över hur lika våra religioner, språk och riter är. Jag känner en mohel, omskärare, som ofta omskär muslimska barn, däribland palestinska, som kan återge många berättelser om sådana möten och förståelsen de skapat. Under Interfaith Climate Summit satt jag med i en diskussionspanel med en muslim, en kristen och en bahai-troende, och gick därifrån stärkt och upplyft.
Hur jag då kan riskera att bli målet för sådant hat anser jag inte bara orättvist och obildat, utan även oförståeligt - och jag tror att många muslimer kan känna igen sig, efter att ha fått sin religion framställd som en terroristkult efter WTC. Fanatiker i helt andra länder omtolkas till att föra ens talan, och de få högljuddas frustration överröstar den stora massans försök till medling.
Men Helsingborg ligger inte i Israel - den planerade moskén på Hisingen, från vilken man flertalet gånger fått bära undan blodiga grishuvuden, ligger inte i Gaza.
Islamofobin sprider sig lavinartat; i Belgien får en moské inte vara högre än närmaste kyrka, även om denna skulle råka vara ett garage med ett altare i, och nidbilderna av islam blir bara värre och värre. Eftersom den situationen är blott alltför bekant för judar tänker jag bara skjuta in en fråga här; hur känner man sig egentligen som muslim inför det? Du får gärna berätta, om du vill.
Samtidigt återvänder antisemitismen också - det vaccin Förintelsen borde vara har redan börjat tappa kraft. Och då talar vi inte bara i länder som Iran, vars regering förnekar Förintelsen, utan även i länder som Frankrike, där synagogor göms bakom andra hus eller diskreta men höga trädgårdsmurar, och våldsbrotten bara ökar.

Att hatet ska få sprida sig ända hit, till Sverige, är vansinnigt, och jag vill se den här bloggen som ett försök (bland många, tack och lov) att motverka det. Jag är tacksam för att det här ämnet fördes på tal, och kan inte nog uttrycka hur glad jag är över att få diskutera frågan med en muslim, som pga yttre tryck förväntas vara "den andra". Jag kan känna att man verkligen inte behöver hålla med varandra om allt, men däremot måste man kunna känna igen sig själv i den andre, och jag tror att detta är något som ger större utrymme för åsikter, sedvänjor och tro. Vi kan inte bara söka efter grundläggande drag i vilka vi kan känna igen oss - sådana finns det dock gott om - utan vi måste också få vara olika.
Jag hoppas att våra respektive religioner, i alla fall här i Sverige, får kraft att övervinna sina konfliktfyllda förflutna och istället verka för att binda ihop oss, med band som också lämnar utrymme för våra unika särdrag och tankar.

Jag tänker avsluta "on a lighter note" med en sång jag just fick skickad till mig, sjungen av både israeler och palestinier, och i vars beskrivning det stod att den skulle skickas vidare. Den länkar vidare till http://www.freegaza.org, en organisation som ibland går över gränsen och blir onyanserad, om man frågar mig, men som gjort mycket för palestinier i Gaza. Och trädet ska ändå bedömas utifrån frukten.
Hursomhelst sprider jag den nu vidare, och kanske gör andra det också.
Låt oss aldrig glömma det där viktiga S-L-M, ordet, oavsett om vi uttalar det "shalom" eller "salam":