Plötsligt tycks en hel del chanser till interreligiöst arbete kasta sig över mig; jag går en kurs med en tung majoritet muslimer, SKR håller på att starta upp en interreligös arbetsgrupp, den här bloggen, som snart förhoppningsvis får en kristen medförfattare, har startats upp, och så ska jag i helgen på Interfaith Climate Summit för att diskutera/debattera/enervera.
En kort presentation av Interfaith Climate Summit lyder; ärkebiskop Anders Wejryd bjuder in religiösa ledare från hela världen, från rabbinen Arthur Waskow till wiccanen Starhawk. Kristna i alla former och färger, muslimer, sikher, buddhister, daoister, bahai, judar, nyhedningar, samer (!), etc. Folk kommer från Kenya, Sri Lanka, Holland, Grönland, USA, you name it...
Allt det här är otroligt spännande, och på flera sätt historiskt och jag tar av mig kippan för Wejryd och Svenska kyrkan.
torsdag 27 november 2008
lördag 22 november 2008
Religionsdialog i Sigtuna
Just nu befinner jag mig i Sigtuna på en religionsdialogshelg i fredens tecken. Kristna Fredsrörelsen har tillsammans med oss i Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa tagit ett gemensamt initiativ för en dialoghelg mellan svenska muslimer och kristna. 25 stycken fredsentusiatester finns nu samlade på Sigtuna folkhögskola för att försöka skapa en dialog och förhoppningsvis komma fram till hur man kan arbeta konkret för att skapa fred tillsammans. Vi har lyft upp hur man kan föra en dialog, stödet för dialog i de båda religionerna (återkommer med islams syn på detta som svar på Sebastians förra inlägg) och fredsbudskapet i islam och kristendom. Vidare har vi lyft upp exempel på hur samtal och dialog mellan kristna och muslimer lett till faktiska resultat i fredsbyggande i tex Sudan och Nigeria. Vi har lyft upp olika projekt som tex fredsagenternas resa till Egypten där man besökte den koptiska förtryckta minoriteten.
Vidare hade vi även en fredsforskare från Uppsala universitet som visade hur religionens påverkan i konflikter ändrats. Han spekulerade även i om huruvida religionsdialog kan ha bidragit till en nedgång i konflikter med religiösa kopplingar. Vikten av dialog ter sig här väldigt tydlig.
I morgon ska vi inshallah (om Gud vill) konkretisera hur vår dialog kan gå vidare.
Det är en kul händelse som jag ville lyfta i denna blogg och inbjuda er som är intresserade att delta i denna start på dialog att delta i framtiden. Vi saknar det judiska deltagandet som hade kunnat berika helgen.
Detta inlägg är inte riktigt i linje kanske med vad bloggen ska ta upp, men jag tycker det är viktigt att visa på de dialoger som förs i Sverige idag.
Vidare hade vi även en fredsforskare från Uppsala universitet som visade hur religionens påverkan i konflikter ändrats. Han spekulerade även i om huruvida religionsdialog kan ha bidragit till en nedgång i konflikter med religiösa kopplingar. Vikten av dialog ter sig här väldigt tydlig.
I morgon ska vi inshallah (om Gud vill) konkretisera hur vår dialog kan gå vidare.
Det är en kul händelse som jag ville lyfta i denna blogg och inbjuda er som är intresserade att delta i denna start på dialog att delta i framtiden. Vi saknar det judiska deltagandet som hade kunnat berika helgen.
Detta inlägg är inte riktigt i linje kanske med vad bloggen ska ta upp, men jag tycker det är viktigt att visa på de dialoger som förs i Sverige idag.
fredag 14 november 2008
Chevruta
Jag har klurat en hel del på hur jag ska få ur mig mitt första inlägg här, och det tillsammans med en allmän höstförvirring har gjort att jag gick ned mig i alla möjliga absurda funderingar innan jag plötsligt slogs av det uppenbara; vi judar har ju otroligt mycket att säga till om religionsdialog! Den rabbinska judendomen är, när allt kommer omkring, inget annat än en tvåtusenårig dialog som ännu inte ens börjat skönja konsensus.
Man kan inte gärna påstå att tempeljudendomen var särskilt dialogintresserad - den tyckte nog bättre om att basha grannar och elda gudinnestatyer (alternativt stoppa in dem i Templet och sedan ångra sig och elda dem därinne). Men när templet föll och judarna jagades ut i Diasporan tog en annan strömning över; den rabbinska.
Den rabbinska traditionen är helt väsensskiljt från den prästerliga - där den prästerliga judendomen var en centraliserande och tämligen elitistisk kult visade sig den rabbinska judendomen, sprungen ur den fariseiska rörelsen, ha helt andra mål och tillvägagångssätt. Rabbinerna började efter katastrofen i Jerusalem fråga sig vad som nu skulle hända med judarna och deras religion, och frågorna har fortsatt in i det moderna samhället. Man sammanställde kort efter Templets fall Talmud, ryggraden i judendomen (eller ja; ryggraden är förstås Tora, men ingen jude läser Tora utan att se den genom Talmuds lins), som egentligen redogör för många års teologiska och rituella diskussioner. På en och samma sida finns ofta ett dussin motsägande citat från olika rabbiner och det är sällan någon får det definitivt sista ordet.
Denna tradition har fortsatt ned genom seklerna; diskussionerna har ofta tippat över i gräl, vanligen till judars stora förtjusning, men har hela tiden drivit religionen framåt.
Judar har alltid varit på en diskussion - från Abraham vars spontana reaktion när Gud säger att hon ska blasta sönder Sodom och Gomorra är: "Hörrudu! Det där låter inte särskilt rättvist. Det ska vi bli två om," till dagens rabbinska boards i USA som tragglar sig fram genom det snår av olika åsikter och traditioner om judendomen består av.
Judendomen har altlid utmärkts av en viss chutzpe, fräckhet, och man har aldrig varit sen att dra upp frågor, satirisera över dem - och gräla om dem.
Ett av de klassiska tillvägagångssätten när man ska studera Talmud Tora är att delas upp i par - chevruta - och diskutera så vilt det bara går, utan att försöka nå konsensus. Föreläsningar har aldrig riktigt varit judendomens kopp te, och det märks.
"Unity in diversity and diversity in unity" är ett begrepp av och för judar, och stämmer väl in. Enhetlighet har man aldrig lyckats uppnå, därav det lönlösa i frågan: "Vad tycker judendomen om...?". Mångfald, däremot. Jo, och det ibland mer än man skulle vilja önska sig. Olika minhagim, riter/traditioner, står som svamp i fuktig jord; ibland kan en synagoga ha en minhag, kanske att stå under en viss del av gudstjänsten, medan synagogan en kilometer bort har en annan.
Det tråkiga med allt detta är förstås att det är en intern grej. Man har aldrig på allvar (med vissa undantag; sir Jonathan Sacks, för att nämna ett stort) låtit det sprida sig ut ur den davidsstjärneformade inhägnaden. Det har varit en sak judar och judar emellan, när det så enkelt hade kunnat appliceras på mötet med andra religioner, framförallt de andra abrahamitiska. Här finns en läxa för judar att lära, men också en guldgruva att hämta ur.
Det är allt jag hade att säga för den här gången, men jag ska bara tillägga att jag hoppas att den här bloggen får bli just ett sådant möte, en diskussion (förhoppningsvis utan judiska gräl, dock) och en fortlöpande dialog, ordet som Hadiya så elegant analyserade i förra inlägget.
Och eftersom det är fredag säger jag Shabat Shalom, sabbatsfrid, och önskar god helg.
Man kan inte gärna påstå att tempeljudendomen var särskilt dialogintresserad - den tyckte nog bättre om att basha grannar och elda gudinnestatyer (alternativt stoppa in dem i Templet och sedan ångra sig och elda dem därinne). Men när templet föll och judarna jagades ut i Diasporan tog en annan strömning över; den rabbinska.
Den rabbinska traditionen är helt väsensskiljt från den prästerliga - där den prästerliga judendomen var en centraliserande och tämligen elitistisk kult visade sig den rabbinska judendomen, sprungen ur den fariseiska rörelsen, ha helt andra mål och tillvägagångssätt. Rabbinerna började efter katastrofen i Jerusalem fråga sig vad som nu skulle hända med judarna och deras religion, och frågorna har fortsatt in i det moderna samhället. Man sammanställde kort efter Templets fall Talmud, ryggraden i judendomen (eller ja; ryggraden är förstås Tora, men ingen jude läser Tora utan att se den genom Talmuds lins), som egentligen redogör för många års teologiska och rituella diskussioner. På en och samma sida finns ofta ett dussin motsägande citat från olika rabbiner och det är sällan någon får det definitivt sista ordet.
Denna tradition har fortsatt ned genom seklerna; diskussionerna har ofta tippat över i gräl, vanligen till judars stora förtjusning, men har hela tiden drivit religionen framåt.
Judar har alltid varit på en diskussion - från Abraham vars spontana reaktion när Gud säger att hon ska blasta sönder Sodom och Gomorra är: "Hörrudu! Det där låter inte särskilt rättvist. Det ska vi bli två om," till dagens rabbinska boards i USA som tragglar sig fram genom det snår av olika åsikter och traditioner om judendomen består av.
Judendomen har altlid utmärkts av en viss chutzpe, fräckhet, och man har aldrig varit sen att dra upp frågor, satirisera över dem - och gräla om dem.
Ett av de klassiska tillvägagångssätten när man ska studera Talmud Tora är att delas upp i par - chevruta - och diskutera så vilt det bara går, utan att försöka nå konsensus. Föreläsningar har aldrig riktigt varit judendomens kopp te, och det märks.
"Unity in diversity and diversity in unity" är ett begrepp av och för judar, och stämmer väl in. Enhetlighet har man aldrig lyckats uppnå, därav det lönlösa i frågan: "Vad tycker judendomen om...?". Mångfald, däremot. Jo, och det ibland mer än man skulle vilja önska sig. Olika minhagim, riter/traditioner, står som svamp i fuktig jord; ibland kan en synagoga ha en minhag, kanske att stå under en viss del av gudstjänsten, medan synagogan en kilometer bort har en annan.
Det tråkiga med allt detta är förstås att det är en intern grej. Man har aldrig på allvar (med vissa undantag; sir Jonathan Sacks, för att nämna ett stort) låtit det sprida sig ut ur den davidsstjärneformade inhägnaden. Det har varit en sak judar och judar emellan, när det så enkelt hade kunnat appliceras på mötet med andra religioner, framförallt de andra abrahamitiska. Här finns en läxa för judar att lära, men också en guldgruva att hämta ur.
Det är allt jag hade att säga för den här gången, men jag ska bara tillägga att jag hoppas att den här bloggen får bli just ett sådant möte, en diskussion (förhoppningsvis utan judiska gräl, dock) och en fortlöpande dialog, ordet som Hadiya så elegant analyserade i förra inlägget.
Och eftersom det är fredag säger jag Shabat Shalom, sabbatsfrid, och önskar god helg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)