Chevruta

Jag har klurat en hel del på hur jag ska få ur mig mitt första inlägg här, och det tillsammans med en allmän höstförvirring har gjort att jag gick ned mig i alla möjliga absurda funderingar innan jag plötsligt slogs av det uppenbara; vi judar har ju otroligt mycket att säga till om religionsdialog! Den rabbinska judendomen är, när allt kommer omkring, inget annat än en tvåtusenårig dialog som ännu inte ens börjat skönja konsensus.

Man kan inte gärna påstå att tempeljudendomen var särskilt dialogintresserad - den tyckte nog bättre om att basha grannar och elda gudinnestatyer (alternativt stoppa in dem i Templet och sedan ångra sig och elda dem därinne). Men när templet föll och judarna jagades ut i Diasporan tog en annan strömning över; den rabbinska.
Den rabbinska traditionen är helt väsensskiljt från den prästerliga - där den prästerliga judendomen var en centraliserande och tämligen elitistisk kult visade sig den rabbinska judendomen, sprungen ur den fariseiska rörelsen, ha helt andra mål och tillvägagångssätt. Rabbinerna började efter katastrofen i Jerusalem fråga sig vad som nu skulle hända med judarna och deras religion, och frågorna har fortsatt in i det moderna samhället. Man sammanställde kort efter Templets fall Talmud, ryggraden i judendomen (eller ja; ryggraden är förstås Tora, men ingen jude läser Tora utan att se den genom Talmuds lins), som egentligen redogör för många års teologiska och rituella diskussioner. På en och samma sida finns ofta ett dussin motsägande citat från olika rabbiner och det är sällan någon får det definitivt sista ordet.
Denna tradition har fortsatt ned genom seklerna; diskussionerna har ofta tippat över i gräl, vanligen till judars stora förtjusning, men har hela tiden drivit religionen framåt.

Judar har alltid varit på en diskussion - från Abraham vars spontana reaktion när Gud säger att hon ska blasta sönder Sodom och Gomorra är: "Hörrudu! Det där låter inte särskilt rättvist. Det ska vi bli två om," till dagens rabbinska boards i USA som tragglar sig fram genom det snår av olika åsikter och traditioner om judendomen består av.
Judendomen har altlid utmärkts av en viss chutzpe, fräckhet, och man har aldrig varit sen att dra upp frågor, satirisera över dem - och gräla om dem.
Ett av de klassiska tillvägagångssätten när man ska studera Talmud Tora är att delas upp i par - chevruta - och diskutera så vilt det bara går, utan att försöka nå konsensus. Föreläsningar har aldrig riktigt varit judendomens kopp te, och det märks.
"Unity in diversity and diversity in unity" är ett begrepp av och för judar, och stämmer väl in. Enhetlighet har man aldrig lyckats uppnå, därav det lönlösa i frågan: "Vad tycker judendomen om...?". Mångfald, däremot. Jo, och det ibland mer än man skulle vilja önska sig. Olika minhagim, riter/traditioner, står som svamp i fuktig jord; ibland kan en synagoga ha en minhag, kanske att stå under en viss del av gudstjänsten, medan synagogan en kilometer bort har en annan.

Det tråkiga med allt detta är förstås att det är en intern grej. Man har aldrig på allvar (med vissa undantag; sir Jonathan Sacks, för att nämna ett stort) låtit det sprida sig ut ur den davidsstjärneformade inhägnaden. Det har varit en sak judar och judar emellan, när det så enkelt hade kunnat appliceras på mötet med andra religioner, framförallt de andra abrahamitiska. Här finns en läxa för judar att lära, men också en guldgruva att hämta ur.

Det är allt jag hade att säga för den här gången, men jag ska bara tillägga att jag hoppas att den här bloggen får bli just ett sådant möte, en diskussion (förhoppningsvis utan judiska gräl, dock) och en fortlöpande dialog, ordet som Hadiya så elegant analyserade i förra inlägget.
Och eftersom det är fredag säger jag Shabat Shalom, sabbatsfrid, och önskar god helg.