tisdag 30 december 2008

Bokfynd

Gjorde ett bokfynd idag: "Handbok för Svenska Kyrkan, stadfäst av konungen år 1917".
Om det är något jag tycker om så är det gamla böcker, och då framförallt gamla gudstjänstförordningar, ritualföreskrifter, osv.
Jag har några gamla siddurim, judiska bönböcker, hemma, en gammal psalmbok och en kort föreskrift om hur middagar och examensceremonier går/gick till på Cambridge i början av nittonhundratalet (i fallet middagar var det Caius College som avseddes).
Den här var dock extra festlig, eftersom det i den fanns ett kapitel om dop, och då "Judars, mohammedaners och hedningars dop", där det står:
"När någon jude, mohammedan eller hedning efter egen åstundan blivit i den
kristna läran undervisad och skall döpas, må det av hans eget val bero att
antingen offentligen i kyrkan eller enskilt undfå det heliga dopet.
Om sådant dop sker på sön- eller helgdag i kyrkan, uppmanas församlingen
från predikstolen att gemensamt bedja Gud för den, som skall döpas, om
välsignelse till hans förehavanden...
a) Vid israeliters dop.
I Guds, Faderns och Sonens och den Helige Andes, namn.
Kristne vänner! Denne(a) man (kvinna, yngling, jungfru m. m.) av Israels
släkte har genom Guds nåd och hans heliga ords kraft lärt känna Gud, Fadern och
Sonen och den Helige Ande, såsom han har uppenbarat sig i sitt ord...
b) Vid mohammedaners och hedningars dop.
Kristne vänner! Denne(a) man (kvinna, yngling, jungfru m. m.) har genom
Guds nåd och hans heliga ords kraft blivit från det mohammedanska (hedniska)
mörkret och villfarelsen omvänd till Guds sanna dyrkan...

Sedan tilltalar prästen baptizanden sålunda:
Inför Gud, som prövar ditt hjärta, och inför Kristi församling, i vilkens
gemenskap du önskar inträda, frågar jag dig:
a) Vid israeliters dop.
Avsäger du dig den lära, efter vilken du hittills har vandrat utan att
känna Gud, såsom han har uppenbarat sig genom sin Son, vår Herre, Jesus
Kristus?
Svar: Ja.

b) Vid mohammedaners och hedningars dop.
Avsäger du dig den lära, efter vilken du hittills har vandrat i mörker och
villfarelse?
Svar: Ja."

Vad säger man? Tack, Svenska kyrkan, för att jag inte längrer vandrar en lära utan att känna Gud, och tack för att mina muslimska syskon inte längre vandrar sin lära i mörker och villfarelse.
När man läser sådant här får man ändå känslan av att man kommer någon vart.

söndag 28 december 2008

Rainbow High

"Gud sade till Noa och hans söner: 'Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden." (1 Mos 9:8-11)

Ikväll tänds det sista chanuckaljuset och Israel tycks, Gud förbjude, vara på väg in i krig igen.
Mina böner går till båda sidor av den fruktansvärda konflikten.
Jag hade dock inte tänkt fokusera på den här händelsen, och inte heller på Chanucka i sig. Jag nämner dock Chanucka för att få en inkörsport till vad jag hade tänkt ta upp.
Chanucka, tempelinvigningsfesten, som grundades av mackabéerbröderna då dessa ett par århundraden f.v.t. gjorde sig av med de hellenistiska influenserna i landet Israel och återinvigde Jerusalems tempel, är på många sätt en högtid som handlar om judisk integritet.
Chanucka är en av de högtider vars budskap helt enkelt lyder: "Vi är judar och tänker fortsätta vara det. Ni får leva med det."
Detta är förstås inget ovanligt i det judiska tankeuniversat; att vara jude är att stå ut - det finns t.o.m. bud som helt handlar om att särskilja judar från icke-judar.
Man kan dock fråga sig vad som är så bra med det.
Varför envisas judar med att hålla på sin nästan frimuraraktiga semitklubb, hur anrik den än nu må vara?
Vad tjänar det till? Leder det inte bara till att judar alltid kommer att kunna märkas ut som grupp och alltid vara sårbara - och leder det inte också till en judisk elitism, där man alltid kommer att referera till sin judiska tillhörighet utan att egentligen reflektera över vad den innebär?
Helt enkelt; varför all denna partikularism?

Jag har många gånger behövt konfrontera den här frågna kulturellt och politiskt, men har faktiskt inte tänkt igenom den teologiskt särskilt grundligt förrän nyligen.
Trots allt måste det finnas någon annan anledning än bara en rent etnisk för att idas hålla fast vid allt detta. Inte för att detta inte är en god anledning - det finns gott om grupper som hålls samman utan att ha en religion, och det finns också gott om judar som håller ihop utan religionens hjälp.
Men i hjärtat av den judiska gruppen finns ändå en religion, och en av världens allra äldsta; judendomen.
Det måste alltså finnas en förklaring även inom judendomen - trots allt är det judendomen som gjorde judarna till judar från första början. I den hebreiska folkdiktningens universum - samlad i Bibeln - bands ett folk ihop med varandra och med Gud vid Sinai berg och så uppstod det judiska förbundet; judendomen, m.a.o.
Judendomen skapade alltså det judiska folket, och det judiska folket har judendomen som sin hävdvunna religion.
Men vad är det judendomen säger om partikularism? Om judendomen nu ligger till grunden för denna avskiljdhet, denna etniska och religiösa isolering, måste den väl någonstans inom sig ha en teori för varför?
Nu kommer vi till det lustiga; judendomen talar om en universell Gud. De allra första orden i Bibeln lyder, som bekant: "I begynnelsen skapade Gud himmel och jord". Bibeln framställer Gud som skapare av hela universum, och skapare av alla människor, djur, växter, osv.
Gud är inte judarnas Gud, utan hela skapelsens Gud.
Faktum är att judendomen inte finns i första Mosebok; den första juden, Abraham, dyker inte upp förrän tämligen långt in i första Mosebok, och judendomen bildas först vid Sinai i andra Mosebok, flera hundra år efter Abrahams död.
Bibelns berättelse tar alltså vid före judarna - den tar vid när den första ljuspuls som är startskottet för såväl vetenskapens som bibelreligionernas tidsperspektiv, briserar av, såvitt vi kan förstå tack vare en gudom som är större än judendomen, större än människor, större än universum självt.
För att stjäla sir Jonathan Sacks, brittiska samväldets överrabbin, ord, i hans bok, The Dignity of Difference (egen översättning):

"Judendomen har en strukturell egenhet så förvirrande och svårfattlig att dess två dottermonoteismer, kristendom och Islam, trots att de tog mycket annat från den, inte lånade detta: judendomen är en partikularistisk monoteism. Den tror på en Gud men inte på en religion, en kultur, en sanning. Abrahams Gud är hela mänsklighetens Gud, men Abrahams tro är inte hela mänsklighetens tro. Det finns ingen motsvarighet inom judendomen till doktrinen att extra ecclesiam non est salus, 'utanför Kyrkan finns ingen frälsning'. Istället hävdade judendomens forna lärde att 'de rättfärdiga bland folken har del i den tillkommande världen'. Bibeln tar till och med för givet att Israels Gud inte bara är Israels Gud. Han är också Gud till Abrahams samtida, Melchizedek, kung av Salem, som inte är medlem av förbundsfamiljen men fortfarande är en 'präst åt Gud den Högste'. Han erkänns av Jetro, Moses svärfar och midjanitisk präst, som ger Israel dess första läxa i statsstyre - utpekandet av hövdingar för tusenden, hundraden, femtionden och tionden. Två av Bibelns hjältinnor, Tamar och Rut, är inte israeliter. Den första är en kanaané, den andra en moabit, men både har en hedersplats i Israels historia och båda är förmödrar till dess största kung, David."

Judendomen följer inte vad Elaine Pagels kallar "monoteismens politik", att tron på en Gud leder till tron på en kyrka, en ledare och en skriftuttolkning. Istället menar den att det finns en Gud, men att denna Gud visar sig i universums enorma mångfald.
Jag ska återvända till detta, men låt oss först ta oss en titt på vad judendomen faktiskt är. Judendomen är nämligen inte en order från ovan, den handlar inte om att Gud bara kastar sig ned från himlarna och tvingar sig på människor.
Till sin natur är judendomen framför allt annat ett förbund. Detta är för mig själva definitionen av den judiska religionen, själva gränsen för vad som fortfarande kan anses vara judiskt.
Den vilar oavsiktligt på ordet "religion", från latinets "ligare", som betyder att binda. Den går ut på att binda människan till Gud och Gud till människan - men den handlar också om att binda människor till varandra.
Detta är egentligen Bibelns mest vansinniga koncept; att man inte bara kan tro på och be till en kosmisk mega-Gud, utan att man dessutom kan ingå ett intimt förbund med den.
Jag tänker inte diskutera verklighetsförankringen i detta; vissa tar förbundet helt bokstavligt som en deal sluten mellan en (antar jag) tämligen antropomorf Gud och judarna, andra ser på det som något människan behöver, men som inte nödvändigtvis behöver ha någon metafysisk grund. Personligen tar jag inte ställning i den frågan.
Men handlar då Bibelns berättelser bara om judisk jingoism och självbekräftelse?

Jag invänder mot ett sådant påstående. Bibeln porträtterar nämligen inte bara ett förbund. Inte ens judarna har bara ett förbund; först sluts ett förbund med Abraham, sedan döps Jakob till Israel, sedan blir man ett folk i Egypten (eller på vägen ut därifrån, beroende på om man lyssnar på 2 Mos eller 5 Mos, men detta går faktiskt på ett ut, eftersom gruppen ändå fanns och det kan handla om två olika aspekter av ett och samma förbund; en löftesdel i fångenskap och en edsdel i frihet), och till sist sluter man det slutgiltiga förbundet på Sinai och får Tora.
Abrahams förbund och dess tecken - omskärelsen - delar judarna med muslimerna, och även kristna finner sitt ursprung i denne märklige visionär.
Men det finns även förbund som uppstod innan judarna.
Vi backar tillbaka till efter Floden. Hela jorden har just slukats av vatten och i stort sett allt levande har dött. På en strand står en liten familj, omgivna av överlevande djur, och kan, efter mer än en månad av översvämmande, dödligt regn, offra till Gud. Här, uttryckt i Bibelcitatet jag inledde med, sluts ett förbund, inte med judar, inte ens med människor, utan med allt levande. Här sluts ett förbund mellan Gud och hennes jord, långt före den första juden ens var påtänkt, långt före omskärelser, dop eller trosbekännelser.
Genom flodberättelsen tycks Bibeln säga: "Allt som överhuvudtaget har liv står i ett evigt förbund med Gud."
Ett av Guds namn är "Chei haOlamim" - världarnas liv.

Och vad är tecknet för det här förbundet? Regnbågen.
Regnbågen, denna ljusstråle, uppdelad sju olika nyanser, förmedlar budskapet; ett ljus - många färger. En Gud - många folk.
Det tycks ändå inte, om man läser första Mosebok, vara Guds vilja att alla människor ska ha en och samma tro. Tvärtom är det Gud som sprider ut människorna över jorden och ger dem olika språk och sedvänjor, i berättelsen om Babels torn.
I Talmud, efter en särskilt häftig dispyt mellan rabbinerna Shammai och Hillel (dessa två figurer kom nog aldrig överens om någonting under sina liv, och används vanligen som motsatspar när man ska illustrera olika ståndpunkter i frågor), vänder man sig till Gud för att få ett rakt svar på saken, en gång för alla.
Svaret Gud ger de båda rabbinerna är: "eilu ve'eilu divrei Elohim Chaim"; dessa [ord] och dessa [ord] är den levande Gudens ord.
Båda får rätt. Gud talar med bådas röster.

Så vad är det då för Gud som porträtteras i Bibeln? Först och främst en Gud. Bibelns världsbild bygger helt och hållet på att det finns en Primum Movens, en första rörare, en första orsak, en grund till verkligheten. Men sedan då? Uttrycker sig denna enda och unika Gud genom en värld och en tro?
Nej. Denna Gud skapar himlar och världar, miljontals olika arter, över hundra grundämnen, sju synliga färger, och människor av olika hudfärg och kulturer. Evolutionen muterar ständigt vidare, och atomer kombineras för att bilda helt nya molekyler.
Ändå återvänder man alltid till enighet någonstans; en Big Bang/skapelse, en livsande/ett DNA, etc.
Men även om Gud är en, så är Guds skapelse och religion inte en. Tvärtom tycks det finnas hur många förbund som helst, med avstamp i det första, noakidiska förbundet.
Gud har 99 namn, säger man, och det tycks även som om Gud talar många språk, iaf 6000, vilket är ungefär så många kända mänskliga språk som finns på jorden just nu. Ändå är Guds högheliga namn, Bibelns stora mysterium, fyrbokstavsnamnet JHV-H, lika outtalbart för alla.
Alla dessa förbund, alla dessa religioner, är inte heliga för att de alla liknar varandra eller strävar efter att smälta in i varandra - tvärtom är de heliga för att de alla uttrycker sin variant av sanningen.
Kristna har den vackra bilden med Kristi kropp, och om jag för ett tag lånar den liknelsen vill jag mena att det i den kropp som mänskligheten utgör måste finnas många organ, och att dessa organ måste få göra vad de är bra på. Låt levern sköta leverns uppgift och låt mjälten sköta mjältens. Låt kristna föra fram sin kristna sanning, och låt muslimer föra fram sin muslimska sanning.
Religionsdialog får alltså aldrig handla om att försöka flyta in i varandra, utan snarare det motsatta; att lyfta fram olikheter och låta dessa komplettera och stimulera den andra parten - även om vi fortfarande är i ett läge där vi först måste grunda med att fokusera på likheter.

Hursomhelst vill jag nu, när jag närmar mig slutet på det här inlägget, säga att judar alltid har ansett att judendom enbart är för judar - definitionsmässigt är det t.o.m. omöjligt för en icke-jude att utöva judendom, hur kosher han eller hon än må bete sig - men att Gud inte enbart är för judar.
Att försöka uttrycka relationen Gud-människa genom begreppet förbund kanske inte fungerar för alla, och även om man godtar begreppet kan man lägga helt olika betydelser i det - när kristna och judar använder ordet menar man t.ex. antagligen helt olika saker.
Men det är den hebreiska Bibelns sätt att försöka uttrycka att judar kommer att fortsätta vara judar pga. det unika förbundet mellan Gud och det judiska folket, men att kristna också kommer att fortsätta vara kristna, pga. det lika unika förbundet mellan Gud och kyrkan.
Israel är Israel, kyrkan är kyrkan, umman är umman, sangha är sangha och så ska det - om Gud så vill - fortsätta vara.
Dessa och dessa är den levande Gudens ord.

Chanucka sameach, god fortsättning, gott nytt år, etc.

måndag 22 december 2008

Chanucka Sameach/God Jul/Insert random holiday

Så har chanucka dragit igång och på onsdag är julen över oss. Samtidigt är det snart Al Hijra, nyår, för muslimer.
Efter Interfaith med dess supermultireligiösa ceremonier är jag rätt fascinerad av galna crossovers och fick dessutom det här skickat till mig:
http://audio.xanga.com/LizziRose/79b9c3043066/audio.html

Det här är alltså Hallel, den judiska samlingen av psalmer som man sjunger vid högtider - till julmelodier. Bland det underligaste jag hört, men himla festligt. Kan dock vara lite för synkretistiskt för de flesta - kanske även för mig. Jag har inte bestämt mig än.

Hursomhelst har vi ett par högtider över oss nu, varav de båda traditionellt europeiska är inriktade på ljuständning; advent och chanucka.
Det är knappast någon slump att judar tänder ljus på den mörkaste delen av månaden närmast vintersolståndet och att juldagen infaller när solen återvänder efter tre dagars totaldöd.
Vi firar dessa högtider av helt olika anledningar, men att man firar det just genom ljuständning hör nog inte ihop med anledningarna i sig, utan snarare med att man sitter mitt i vintern och håller på att förgås i svärtan.
Ett tecken på att människor ändå är människor, när allt kommer omkring.
Nå, ikväll halv sex är det chanuckia-ljuständning i Kungsan, och överallt har kristna hängt upp julstjärnor och ställt fram sjuarmade adventsljusstakar.
Jag avslutar med ännu en länk, mindre seriös denna gång:
http://www.youtube.com/watch?v=7s5GY2NY2wY
Chanucka sameach!