Gaza II

Idag är det den 10 tevet, en fastedag, och årsdagen för när Nebukadnessar inledde sin belägring av Jerusalem, det som senare ledde till templets förstörelse och den första exilen.
Det känns som en "bra" dag att ta upp det här problemet på. Jag plockar upp handsken, Hadiya.

Som du själv sade så kan en jude i diasporan inte representera staten Israel, och det finns så mycket jag inte förstår, inte håller med om, inte gillar och inte tänker försvara heller.
Det enda jag kan göra är att, utifrån mina egna perspektiv på judiskt liv, judendom och landet Israel, försöka ge dig någon form av svar.
Jag inleder med att förklara lite terminologi här. Det finns en skillnad på staten och landet Israel. Staten Israel, medinat Yisrael, är en sekulär stat grundad 1948 med en i grunden icke-religiös sionistisk idé som motor. Denna stat, visserligen den enda i världen med judendom som majoritetsreligion, är en stat bland alla andra.
Landet Israel, Eretz Yisrael, är den judiska idén om det förlovade landet, en judisk nation på vilket folkets hopp genom tiderna vilat.
Israel är ett heligt land, men Israel är inte en helig stat.
Det ska genast sägas att det finns högljutt antisionistiska grupper i judenheten; framförallt ultraortodoxa som menar att människan själv inte har rätten att omvandla Eretz Yisrael till Medinat Yisrael, utan att detta är något Moshiach, den judiska Messias, ska göra när han kommer.
Jag tänker inte ta i den diskussionen - jag är faktiskt helt och hållet ointresserad av eskatologi.
Däremot kan jag säga var jag står i förhållande till diasporan och den moderna staten Israel.
Jag är en diasporajude, dvs. jag är en del av den världsvida judenheten utanför Israel. Jag har varit i Israel, och arbetat där, och jag lär återvända dit också, men jag kan inte se mig själv bosätta mig där. Jag känner inget sug efter att göra alija och flytta dit, och det av den enkla anledningen att jag är uppvuxen i en europeisk kulturkontext med vilken jag identifierar mig med, och som bidrar till en viss friktion när jag hamnar i det israeliska samhället.

Efter detta då:
Gaza.
Ana HaShem hoshiana - Snälla Herre, hjälp oss.
Vad vi bygger här, uppe i Sverige, i webvärlden, vill jag se som dialogens triumf. Vad vi bygger där, nere i Israel/Palestina, i världen av kött och blod, är dialogens absoluta nederlag.
Varje dag far raketer fram och tillbaka över gränsen; israeler och palestinier flyr åt varsitt håll, och i Palestina rusar dödssiffran uppåt. Egypten försöker, och Palestinas premiärminister Abbas försöker, och många israeler försöker också, men när det kommer till kritan så är det två kulturer som i sextio år hyllat krig, styrka och nationalism som drabbar samman här; den enda överlägset starkare.
Men vi får inte glömma att det här faktiskt inte handlar om Israel och Palestina. Det handlar om Israeli Defence Force och Hammas. Det handlar inte heller om en hämndaktion, där regeln "öga för öga, tand för tand" gäller, utan en försvarsaktion, där IDF gör vad de anser krävs för att stoppa Hammas. De har min förståelse, och även mitt självklara stöd när det kommer till frågan om Israel har rätt att försvara sig.
Som Abbas själv sade så var det Hammas som drog igång det här, till många palestiniers förfäran, och jag ber bara och hoppas att detta inte kommer att förstöra tvåstatslösningen som växte fram mer och mer.
Jag vill egentligen fara fram ganska hårt mot Hammas, men man ska samtidigt komma ihåg att de är sprungna ur desperation. Ju eländigare Gaza blir - desto fler extremister, mördare och terrorister kommer att träda fram. Så även om det inte är Israels ansvar att ta hand om de palestinska områdena, så hade man kanske samtidigt sparat många liv och mycket smärta om man hade hjälpt till att lätta på misären som uppstått där.
Palestinierna har på många sätt blivit svikna här, av både andra arabstater, sina ledare, sina självutnämnda förespråkare, men också av Israel.
Men det viktiga är inte att lägga skulden på någon. Det viktiga är att rädda människoliv, och att få ett slut på det här. För medan politiker brottas med frågor som vilka som ska bo var, och bosättare jagar bort palestinier från sina olivplantage, och terrorister spränger sig själva på bussar, så lider människor.
Israel-Palestinasituationen är sådan att vi inte längre kan tala om folks historiska rätt till det ena eller det andra. Vi kan inte längre prata om vad Bibeln säger, eller vilka som bott var när (för det har kontinuerligt funnits judar i området under exilens tvåtusen år också) eller varför Jerusalem är en helig stad, och för vilka.
Vi kan bara ta saker med i beräkningen som: sedan 1948 har folk fötts och dött i Israel. Snart kommer de som föddes under statens första år att ha dött av hög ålder. Detta må man tycka vad man vill om, och jag har en hel del att invända mot hur staten grundades, men att den ligger där idag, kan jag inte argumentera mot, och de som bor där idag har rätt att vara där, eftersom det är deras land - inte pga judiskhet eller bibliska påbud eller sionism, utan för att de är födda och uppvuxna där, har vänner, jobb och familj där.
Men också; i Palestina svälter folk. De har extremt låg utbildning (att jämföra med Tel Aviv, som är världens mest högutbildade stad), och sjukdomar svallar fram i epidemivågor medan resten av världen - kristna och muslimska länder - struntar mer eller mindre helt i deras situation.
Palestinska byar omförflyttas eller hamnar utanför vägnätet, stryks från kartor eller stryps ekonomiskt. I checkpoints föses man fram som får och en palestinsk arbetare kan behöva timmar på sig att ta sig till jobbet om han på vägen dit måste passera ett par checkpoints.
Samtidigt som muren - denna mur som jag, i likhet med de flesta andra, ideologiskt underkänner - bevisligen har räddat människoliv. Hade den bara dragits annorlunda hade jag stöttat den av hela mitt hjärta.
För det hela handlar inte om politik. Tappar vi bort människor för de "stora" frågorna; identitet, religion, rätt till ditt eller datt, ja, då faller även de stora frågorna. Då är identiteten värdelös, då har religionen misslyckats, och då måste rätten till vissa landområden vägas mot rätten att ha mat, medicin och glädjeämnen i livet.
Både israeler och palestinier går hela tiden på helspänn inför nästa drabbning - framförallt i fredstid - och båda sidor är djupt skadade av alla dessa år av konflikt. Osäkerhet, spänning, stress och rädsla dominerar många skikt av båda samhällena.

Och vad som händer nu då?
Jag kan inte tro att den Gud islam och judendom förespråkar ställer sig bakom något av detta, eller att det kan finnas någon som har "rätt" eller "fel". Det enda jag vill ha nu är att palestinier inte ska behöva fly undan israeliska nattattacker, och att israeler inte ska behöva fly undan palestinska raketer.
Mer kan jag inte säga mer nu. Jag är upprörd, nedslagen och rädd, och kan inte mer än att vara förfärad.
Jag avslutar med en standardfras inom judisk bön:
"Ose shalom bemimromav hu jaase shalom aleinu veal kol Yisrael (veal kol haOlam). Veimru: Amen."
Må han som stiftar fred i sina höjder, låta fred komma över oss och över hela Israel (och över hela Alltet). Och låt oss säga: Amen.