Den obekväma religionsdialogen

"Från öster till väster är mitt namn stort bland folken, och överallt frambär man rökelseoffer åt mitt namn, rena offer, ty mitt namn är stort bland folken, säger Herren Sebaot" (Mal 1:11)

Så säger profeten Malaki, där han ställer de andra folkens (gojim) tillbedjan i motsats till Israels tillbedjan, som han anser vara undermålig och rutinmässig. Han står i en tradition av judiska profeter som inte skräder orden i sin kritik av tempeltjänsten och det skick den befinner sig i under det här skedet av Israels historia.
Men det var inte det jag hade tänkt skriva om - jag ville bara ge någon form av inblick i de historiska omständigheterna. Vad jag tänkte på var - än en gång - det här om religionsdialog.

För perennialism är ju himla fint - Gud visar sig för allt och alla i alla kulturer och tider, i alla upptänkliga former och färger. Jag tror på att människan alltid och överallt sökt - och i någon mån funnit - Gud.
Samtidigt finns det något som är ganska världsfrånvänt och analyslöst i det här. Det blir någonstans lite meningslöst vad man tror på eller vad man gör, och det faller lätt ned i PK-träsket.
Inför fredsandakten vi höll på Medborgarplatsen i januari över händelserna i Gaza och södra Israel stötte vi på lite av den känslan; man ville göra något som alla var bekväma med, men som samtidigt "var på allvar".
Frågan jag försöker ställa mig är; hur för man en bra, seriös dialog som går på djupet och problematiserar utan att någon känner sig kränkt eller pressad?
Det är givetvis en process som måste gå i steg; man kan inte börja med att ställa de obekväma frågorna där det skär sig.
Men det finns undantag; se bara på dialogen som fördes här i början på året kring Gaza.
Det är förstås bara mellan två individer, inte mellan hela trossamfund eller rörelser, och på ett helt annat sätt.
Samtidigt finns det ett element här som visade sig under den diskussionen - respekt utan att för den sakens skull väja för det obekväma.
Den religionsdialog som förs är otroligt viktig, och är i sig ett tecken på hur långt vi kommit på sådana områden (förr stack vi svärden i magen på varandra och använde varandra som tändved) - men tyvärr är det också så att man ibland får känslan av: "tar du med påskäggen så tar jag med mig matzan! [det osyrade påskbrödet]"
Man skrapar mest på ytan och ler gemytligt mot varandra, och möts egentligen inte på de områden som verkligen kanske behövs diskuteras.
För vad menar egentligen muslimer med att Muhammed kom och "rättade till" Tora och Evangeliet? Och vad menar judar egentligen med "utvaldheten"? Och hur ser kristna egentligen på andra religioner?
Det är också så att vi inte kan bortse från allt obekvämt och bara be på, för det finns faktiskt saker vi varken i praktiken eller teorin kan gå med på. Jag respekterar kristendomen och dess tro, uttryck och system, men jag kan faktiskt inte be till Kristus, oavsett vad jag tycker om religionen och dess företrädare. Det är en sak man lätt bara väjer för, men som faktiskt omöjliggör vissa delar av dialog. Detta betyder inte att diskussion omöjliggörs - det betyder bara att vi på den punkten får titta på varandra över staketer och respektera varandra.
Liknande saker finns inom andra religioner - och det finns sådana saker inom judendomen som andra inte kan acceptera. Vi ska inte börja bråka om de frågorna, men vi kan inte heller bortse från dem och låtsas som om de inte finns; då våldför man sig på alla inblandade trostraditioner. Jag kan inte säga "amen" till en bön avslutad med "...i Jesu Kristi namn", även om vi kommer överens på andra punkter.
Men kristna ska inte heller göra avkall på den centrala gestalten i deras tro och för judars eller muslimers skull sopa honom under mattan - då är det inte kristendom längre, och då förs ingen dialog - då blickar man bara tillsammans ned i en färglös soppa som ingen av de inblandade känner igen som sin tro.

Det finns så många frågor som dyker upp; idag, när jag och ett gäng muslimer fick chansen att fråga ut en baptistpastor uppstod verkligen en intressant diskussion där man från början var tvungen att definiera många saker som annars tas för självklart inom de respektive samfunden, och åtminstone jag kände att jag gick därifrån med nya perspektiv.
Vi är nog alla sprängfulla med frågor om hur man ser på skrift, monoteism, rit, under, etc. men som vi av rena taktskäl undviker.
Och som sagt kommer sådant med tiden - om jag förstått saker rätt har dialogen mellan katolska kyrkan och pingströrelsen nu börjat komma till den punkten här i Sverige, vilket är väldigt vackert, men de har arbetat på det i många år, och lagt ned otroligt mycket tid, möda - och mod, vill jag också mena.
Ändå står de i samma religion. Ja, mycket skiljer dem åt, men ändå; samma religion. Samma skrifter, samma historia, samma Jesus.
Hur mycket mer måste man då inte arbeta på det när man inte delar skrifter, karaktärer eller andra symboliska riktmärken, osv!

Men för att gå tillbaka till citatet i början; religionsdialog handlar inte bara om praktik - att kunna sitta och fika med varandra och kanske dra någon oförarglig bön. Det handlar även om teologi - hur ställer man sig egentligen till religionsdialog? Hur ser man egentligen på andra religioner? Hur tänker man i mötet med icke-monoteistiska religioner?
Osv.

Eller, för att ställa mig själv en knivig fråga; hur ser jag på det här med förbundet mellan Israel och Gud i förhållande till andra religioner?
Och då menar jag inte om Gud visat sig i andra religioner också, för det är något jag är helt övertygad om, och som judendomen inte haft några större problem med de senaste tvåtusen år.
Jag menar; vad betyder fraser som: "Ty jag är en fader för Israel, Efraim är min förstfödde son." (Jer 31:9) eller: "Du är min son, jag har fött dig i dag." (Ps 2:7)
Jag skulle förstås kunna vifta bort dem med att det bara är etniskt självförhärligande. Men jag tycker faktiskt inte om sådant. Jag tycker inte om att bara relativisera sönder allting, framförallt inte när det gäller den heliga skriften.
Förstå mig rätt; jag tror att bibeln skrevs av människor och bör underkastas modern bibelkritik och sättas i sitt historiska sammanhang. Men vi får inte på vägen stympa den och bara bortförklara den som något mysigt upptåg av ett gäng protojudar ute i öknen.
För mig är bibeln samtidigt en historisk skrift, en samling poesi, lagar, historiska anekdoter och en teoparadotisk skrift i vilken den eviga och osynliga Guden visar sitt allra innersta.
Jag kan läsa teorier om de olika källorna till Moseböckerna, om jahvisten, elohisten, etc. men jag kan inte bortse från att Tora samtidigt är det ord genom vilket Gud skapade universum och som gavs på berget Sinai som den ultimata inblicken i det gudomligas sfärer.
Därför kan jag inte bara skratta bort fraser som talar om förbund, utvaldhet och unikum. För jag tror att det judiska förbundet är unikt och alldeles speciellt och heligt.
Här har jag blivit mer traditionell med tiden ska jag säga - jag har varit tvungen att gå igenom en period då jag helt sett det som något människan skapat för att nå Gud, men nu står jag faktiskt på en sådan punkt i livet att jag även tror att Gud skapade det för att nå människan.
Jag kan inte längre bara tro på filosofens passiva Gud som människan försöker penetrera - någonstans måste även Gud aktivt försöka ta sig in i människans innersta liv, och jag tror att det judiska förbundet är ett sådant sätt.
Men det är också så att "mitt namn är stort bland folken". Det hebreiska ordet för folk, goj, är även ordet för icke-jude, och det här kan alltså även översattes med det rakare "mitt namn är stort bland icke-judarna". Innebär detta att alla folkslag egentligen tror på judarnas Gud i smyg?

Nej. Lika lite som jag tillber Jesus utan att själv förstå det. Att jag tror att Gud en gång slöt ett faktiskt förbund med am Jisrael - Israels folk - betyder inte att jag tror att judarna kom på sanningen om Gud. Jag tror att Muhammed kom med sanningen, och att Siddharta Gautma upplystes och blev en buddha.
Men vad innebär det att Guds namn är stort bland folken? Som jude relaterar jag givetvis till det högheliga, outtalbara namnet JHV-H - som ju som bekant är på hebreiska, taget från judiska skrifter och använt i synagogala sammanhang. Luktar inte den här perennialismen plötsligt lite sämre nu?
Det beror på hur man ser det.
Rabbi Arthur Waskow påpekade under Uppsala Interfaith Climate Summit att det högheliga namnet helt består av konsonanter, och inte vilka konsonanter som helst - konsonanter som, om man försöker uttala dem som de är, tillsammans bildar en luftström - en utandning.
Det ord som kommer ut om man försöker uttala det namnet är inte ett hebreiskt ord, och inte heller ett arabiskt, eller något liknande - det är ett andetag.
Och andetag övergår alla religions- eller etnicitetsgränser - de övergår även artgränser; alla människor, alla djur, t.o.m. alla växter, andas, fram och tillbaka, och andas fram vad jag vill se som Livets andedräkt - Nishmat Chayim.
Kanske kan man se Malakis uttalande om att Guds namn är stort bland alla folk som just det; Guds förborgade namn är den andhämtning vi alla delar och som är grundförutsättningen för att vi ens lever.
Det besvarar inte helt min fråga, men det löser upp vissa knutar; det här hebreiska namnet, som judar håller så hårt på, upplöses plötsligt i ens händer och visar sig vara både större och mer universellt än vad man trott.
Judar är judar, och möter Gud på ett judiskt sätt. Kristna är kristna och möter Gud på ett kristet sätt. Muslimer är muslimer och möter Gud på ett muslimskt sätt. Detsamma gäller förstås sikher, shintoister, etc.
Och även om grunden för religionerna är densamma så är religionerna i sig inte bara krimskrams för att uttrycka en och samma sak. Gud är givetvis större än religion och mänskliga riter, byggnader och dylikt. Men det måste också finnas en anledning till att de olika religionerna finns och ser så olika ut på vissa punkter (och så lika ut på andra, bör påpekas). Jag tror inte att det handlar om att Gud bara ligger som en orörlig klump som människor kan betrakta från olika håll och på så vis få olika uppfattningar om, utan jag tror på den skillnad man ofta gör mellan filosofi och teologi:
I filosofin försöker människan tränga in i och uppenbara Gud. I teologin försöker Gud tränga in i och uppenbara sig för människan.
Jag tror att allt vi vet om Gud är det Gud själv uppenbarat för sig om oss, och då måste varje religion vara sin egen pärla av unik sanning, med sitt syfte i mänsklighetens utveckling.
Rabbi Zalman Schachter-Shalomi jämför mänskligheten vid en kropp där varje religion är ett organ. Han säger att en lever måste få fortsätta levra sig och lungorna lunga sig, annars faller systemet. På så sätt är det verkligen judars uppgift att vara judar och bära Sanningen (tm) om den enda Guden, precis på samma sätt som det är hinduers uppgift att bära Sanningen (tm) om de miljontals gudar som springer ur Brahman, etc.
Jag tror att det är viktigt att vi någonstans håller fast vid våra egna anspråk på Sanningen - utan att för den sakens skull underkänna andras anspråk. Vi kan inte relativisera våra egna uppgifter eller uppenbarelser, men kan inte heller ägna oss åt forna tideras elitism och triumfalism.

Efter detta något röriga inlägg vill jag nu mest säga att jag - im yirtse haShem - tänker försöka bli mer aktiv här, och hoppas att även du, Hadiya, har tid och energi till det.
Nu när jag inte längre läser Sacks i drivor kanske jag också får utrymme till annat än att bara leka papegoja åt honom (det är fascinerande hur påverkad man kan bli av en imponerande tänkare utan att själv märka det!) - så får vi bara se hur kvalitén på det blir...
Och låt oss säga: Amein.